Still ett uns mer än en halv millisekund.

Det är svårt att tro att den här galna, tokiga, flärpiga och alldeles genomknäppa Snigelfröken kan vara still ett uns mer än en halv millisekund. Men det kan hon faktiskt. Jag må ha misslyckats och klantat till oändligt mycket saker under hennes uppväxt. Det må jag sannerligen ha gjort. Men något jag faktiskt regelbundet klappar mig själv på axeln över är hennes förmåga att gå från yxmördargalenskap och takkroneflängandeflärp till paus, passivitet och stadga i detta. I grund och botten är hon ju, som många andra bergers, ganska så reaktiv på sin miljö. Hon missar liksom ingenting. Och hon vill hemskt gärna bry sig om allt från det minsta fjärlisfladder till kaffekokaren som bubblar. Men hon gör det inte. Inte i träning. Inte när jag ber henne att ta en paus. Då gör hon precis just det. Oavsett hur många hundar som springer förbi hennes näsa, oavsett hur mycket kalaskuliga människor det är som flaxar med armarna och har det hur tjosan som helst. Oavsett om jag lämnar planen, kokar en kopp kaffe, smiter på damrummet eller gör något annat. Är det paus så hittar hon inte på några dumheter. Är det paus så pausar man. Och stänger världen ute. Och på sin frisignal så fullkomligt exploderar och bubblar hon över av arbetsvilja och kör igång på direkten. Tjoho på den säger jag bara.

Dagen jag filmade detta var det exakt ett år på dagen sedan Snigel i princip fick sin dödsdom nummer umptiarton. Ganska svårt att föreställa sig det nu kan man väl påstå.

Paus under banbygget