Omedgörliga tösahundar

Varför i hela armaste fridens namn är det så himlans alldeles livsnödvändigt att exakt precis samtidigt. Precis exakt när vi kliver utanför porten. Precis exakt just då; dra åt varsitt, helt olika, helt fel, helt annorlunda håll. Dra det allra mestaste man kan. Gärna dra och sedan backa baklänges, helst så att man lyckas halka ur sitt halsband/sele/valfri fastsättningsanordning och spilla ut sig själv mitt i vägen framför första bästa annalkande glassbil. Varför frågar jag mig själv varendaste evigaste dag. Varför kan man liksom inte bara knata ut lite sådär halvciviliserat och dra liksom lite sådär halvdant i kopplet och bara backa en alldeles pyttesnutt innan man duttar ner akterpartiet och kissar en skvätt? Varför ska detta vara så förbaskat omöjligt? Om det nu är sådan infernalisk tokkris på kissfronten så kissa då! Var som! Jag skulle inte ens bli ledsen om det var på eller i min sko. Bara vi får det överstökat på någorlunda civiliserade manéer. Kombinationen tokkissnödighet, extrem petighet när det gäller exakt vilket grässtrå som minutiöst måste väljas ut för bevattning och tre ytterst egensinniga, stretiga och omedgörliga tösahundar får mig att vilja krypa in bakom närmaste buske och inta fosterställning tills kaoset har blåst över. Och detta händer varenda gång vi lämnar porten. Varenda vareviga gång. Oavsett om det så bara gått ynka tjugoåtta minuter sen vi var ute sist. Och där står jag, alla möjliga och omöjliga tider på dygnet, som en trearmad väderkvarn med slagsida i snålblåsten, ilsket muttrande en harrang värdig en sjörövare. Mutter. Varenda gång. Mutter.

Den eminenta Leona Örtenberg är ansvarig, ypperlig fotograf för ovanstående familjekatastrof