Plötsligt händer det!

Plötsligt händer det. Ja, visst gör det det! Nej, jag har inte fortsatt ha tur och gått och vunnit en miljon på Triss, nej, inte sånt plötsligt turligt händ. Däremot har vi just haft plötsligt turligt Fiskhänd!

Balansbollar är något av det absolut roligaste Snigel och Lus vet. Absolut ultraroligaste till och med. De blir liksom alldeles tossiga i huvudet. Ja, alltså mer tossiga än vanligt. Fiskprylen har också blivit ganska så tossig i huvudet när balansbollarna åker fram. Men inte tossig i huvudet på ett bra sätt direkt.

Första månaderna så tog hon tillflykt i sitt skyddsrum varje gång de åkte fram. Så bara att få henne att stanna kvar i rummet när de andra tränar har liksom krävt sin tid och oändliga mängder med klickerklickande och simultankastat godis. När vi väl kom så långt att hon inte drog som en avlöning så började jag långsamt shejpa in henne till att åtminstone peta på den minst läskiga bollen. Och där fastnade vi ett bra tag med en Fisk som försiktigt tasspetade bollen i ögat medan jag belönade. Ökade jag kraven så stack hon. Men enträgen vinner eller hur man nu brukar säga. Någon gång i våras fick jag henne att lägga tyngd på tassen som ögonpetade bollen, efter ännu en tid fick jag henne att lägga två tassar med tyngd på. Men sen körde vi fast och kom inte et uns längre tills jag helt sonika, och ytterst opedagogiskt, lyfte upp henne på en boll som stod jätte jätte still. Fisken stod som en fastfrusen pinne och vägrade godis. Så vi tog ett par steg tillbaka. I höstas fick jag henne att hoppa upp på bollen självmant men väl där stressflåsade hon och tog knappt var femte godis jag erbjöd henne. Men upp hoppade hon. Efter ett års ganska så idogt tränande. Sen stuvades alla balansbollar bort i ett par månader över vintern av någon oförklarlig anledning och det var först ikväll jag kom mig för att hämta ner den största bollen. Och dra mig baklänges på en spark i snömodd, Fisk stod och trängdes förväntansfullt med de andra hundarna. Såpass förväntansfullt att hon smet före Lus i kön och nästan slängde sig upp på bollen mitt framför näsan på en högst förorättad Lus. Väl där viftades det på alla möjliga viftbara kroppsdelar, det mumsades godis, hon tog kommandon och flyttade till och med runt på tassar och bytte position. Inte ens när bollen krängde till likt en jolle i hård kuling flydde hon därifrån. Hon bytte bara position och balanserade upp sig själv så fint. Tre pass på tre minuter. Tre hela pass. Utan den allra minsta tillstymmelse till ångest, panik eller flykt. Helt makalöst alltså.

Något säger mig att när vi väl lyckas ta oss ur vinterns bakslagsperiod med gaphalseri och stressmuppighet och allt vad det varit så tror jag bestämt att en avsevärt modigare, en avsevärt tuffare Fisk kommer att komma ut på andra sidan. För sanna mina ord vilka framsteg hon gjort på miljöfronten bara de senaste dagarna. Hon upphör helt enkelt aldrig att förvåna den lilla Fiskeflärpen.

Det är svårt att fota Fiskar i kolmörker samtidigt som man kniper åt en balansboll med låren så till den milda grad att jag inte kommer kunna gå på en vecka. Men något bevis på framstegen måste jag ju ha. Så jag ger er: fyra fiskpinnar på en balansboll. Tattaaaaaaa!