En stilstudie i säkerhet

Det där med att ha hundar som liksom är sådär mest glada, mest överjävliga och framförallt mest lyckliga och allra mest fullkomligt livsfarliga är liksom inte så där eh mest bäst alla dagar i veckan. Särskilt inte när alla dessa fantastiska egenskaper sammanfaller samtidigt när man befinner sig mitt ute i skogen och hela sammanfallet slutar med att man sitter ensam på en stubbe mitt ute i ingenstans och stirrar upp i himlen medan tårar och blod rinner. Näsblod. Massa sådant. Överallt. Och inte en endaste näsduk i sikte.

Fiskprylen bestämde sig för att bli sådär allra mest glad och lite klämkäckt skalla mitt näsben allt vad hon kunde med sitt skallben i ett vältajmat glädjeskutt. Aj. Väldigt mycket aj. Sen lite mer aj och nu 36 timmar senare kan jag konstatera att det fortfarande är aj.

Att bästaste Fru (gudmor till alla barnen) lämpligt nog kom på att jag ju strax fyller lårbensbrott år och tydligen behöver få present kändes kanske inte alls sådär väldans tokigt tills smsen började hagla. Tydligen är det detta jag får välja på i år.....

Nåja, med tanke på eh omständigheter och händelser och så vidare är det väl egentligen väldans tur att någon åtminstone tänker på min säkerhet. Jag gör ju det bevisligen inte. Trots allt har jag vanligtvis fler blåmärken per kvadratcentimeter än där finns sand i öknen, jag stukar regelbundet fötterna bara genom att stå upprätt och jag har lyckats med bedriften att bryta revbenen genom att ramla på en dammsugare. Så det kanske helt enkelt är tur att någon faktiskt försöker se till så att jag inte slår ihjäl mig så fort jag kliver ur sängen. 

Vid närmare eftertanke vore en sådan här kanske mer lämpligt egentligen....