... inte kissat ensam sen dess.

När jag först på allvar hade bestämt mig för att skaffa berger fick jag höra kommentaren "jag har haft berger i 10 år och jag har inte kissat ensam sen dess". Fniss tänkte jag då och log lite åt det jag utgick från måste vara en överdrift.

Men nu, två år senare så ångrar jag djupt mitt fnissande och mitt överdriftsleende. Inte för att det inte är mysigt att ha sällskap i livet. Missförstå mig rätt.. Men nu, så här i efterhand, inser jag att den där kommentaren var mer av en underdrift. Faktiskt.

För med berger i huset är du aldrig ensam. Aldrig någonsin. Med mindre att du har en alldeles egen armerad bunker med vallgrav, elstängsel och bergerätande krokodiler som plaskar runt i nämnda vallgrav att gömma dig i.

En berger följer nämligen sin ägare. Överallt.Vart man än vänder sig har man en nos, en tass, en rumpa eller en viftande svans och helst en flärpande tunga. Mitt i plytet, helst av allt.

Kissa ensam? Glöm det. Duscha i fred? Inte en chans. Klä på dig själv? Knappast. För varje byxben jag trär på mig behöver jag trassla ut en bergernos ur det andra benet. Sitta själv på en stol? Ytterst tveksamt. Packa upp en väska? Självklart! Bok, tröja, berger, sko, penna, berger, vattenflaska, anteckningsblock, berger. När man dessutom plötsligt blir med ytterligare en berger börjar det bli dags att bygga ut badrummet för att slippa få skavsår av trängseln som uppstår när man borstar tänderna. För att inte tala om vad som händer så fort man placerar sin arma, stela kropp i en soffa efter en heldag av strapatser.

När hela hemmet sover och man försiktigt tassar ut i köket för att göra något vettigt tar det ungefär en halv nanosekund innan man instinktivt känner hur två par mörkbruna ögon stirrar en stint i ryggtavlan samtidigt som de på sitt allra mest anklagande vis undrar om jag undviker dem.

Ibland, men bara ibland, så känns det häringa bergerägandeskapet lite mer som det förhållande man har till en ytterst hungrig, målmedveten blodigel.

Efter snart två år med berger kan den där listan över saker man slipper göra ensam göras spaltmil lång. För en sak är säker. De är ena klängiga prylar de där bergertöserna alltså.

Hur har jag någonsin klarat mig utan dem säg? Jo just ja. Jag hade ju iller. Det var faktiskt ganska så mycket precis exakt samma sak. Det förklarar ju varför det blev berger.