SuperFisk

Den där Fisken alltså. Vilken underbart häftig pryl hon är. Kan inte bli annat än sprickstolt över hur himlans mycket hon har utvecklats sedan hon kom hit i september. Sådana framsteg på alla möjliga och omöjliga plan att jag blir alldeles yr i huvudet bara av att tänka på det.

Om någon för 6 månader sedan hade frågat om jag hade några planer på att ställa ut henne så hade jag bara spärrat upp ögonen, skrapat upp hakan från golvet och undrat om vederbörande var som den skulle. Ställa ut Fisk? Ha! Lycka till liksom.

Men nu, nu står vi här. Med en Fisk som senast igår gjorde sin debut på sin första officiella utställning. Sin andra utställning totalt sett. Och debuten skedde dessutom på Kista-utställningen. En ganska så väldans stor utställning skulle jag våga påstå. Och inte bara överlevde hon. Nej hon överlevde med bravur ska ni veta.

Med svansen i topp travar hon bekymmerslöst in i den mer än lovligt välfyllda hallen. Hänger lugnt och sansat utanför ringen trots närgångna hundar som både gjorde utfall och nosade henne i rumpan. Folk som hälsar på henne, vagnar med gällt skällande last som kör tätt intill, skrikande barn och gud vet vad. Kontaktbar, godismumsandes betraktade hon mest miljön. Visst. Självklart var hon berörd av miljön. Absolut. Men på ett alldeles utomordentligt normalt och funktionellt vis. Matte var väl i sedvanlig ordning desto mer berörd och höll återigen på att krevera av nervositet. Fantastiskt dålig miljöträning på den här matten alltså. Verkligen.

När vi står och väntar på vår tur börjar jag med viss oro inse att domaren dömer samtliga hundar i rasen på bord. Bord. En sådan där ranglig skiva på fyra ben ni vet. En sådan där som jag fullkomligt struntat i att träna Fisken att stå på eftersom jag utgått från att hon är såpass stor att bord knappast kan komma på tal (om jag inte själv ber om det). En sådan där som jag vet kommer att resultera i fullkomlig panik hos fröken som fortfarande tycker att främmande föremål som rör sig under hennes tassar är det absolut värsta som finns. Just en sådan där. Lysande med andra ord.

Och mycket riktigt. Upp på bordet måste hon. Försöker få lov att ha henne på golvet men domaren envisas med att denna ras döms bäst på bord eftersom de är så reserverade. Poäng på det visserligen, men nu är ju Fisken faktiskt ganska van med att folk böjer sig över henne. Vi har faktiskt tränat på det. Hon är däremot inte van vid att bli upplyft på ett bord som gungar iväg likt en Atlantångare med slagsida på en stormig ocean samtidigt som matte försöker baxa upp alla fyra tassar på en yta som känns i storlek med ett frimärke. Det är hon inte van vid. Lyfte ner henne på golvet igen, och domaren tog ett steg mot henne varpå hon självfallet backade undan ett halvt steg och domaren återigen pekade menande på bordet. Bara att försöka montera upp henne igen alltså. Men denna gången gick det bättre. För nu var jag mer beredd på Atlantångargunget och kunde parera med halva kroppen. Väl uppe så började hon slappna av och köpte läget ganska skapligt mot vad jag hade förväntat mig. Domaren var hon inte rädd för. Bara Atlantångegunget.

Efter bedömningen fick hon hoppa över till domaraspiranten för en ny omgång atlantångegung på ett annat bord och ännu en genomgång av fröken Fisk. Har hört att det där med mängdträning ska vara bra eller är det tredje gången gillt kanske? För denna gång gick det ännu bättre på bordet.

Inte helt optimala förutsättningar att inleda med för en hund som fortfarande har väldigt mycket jobb kvar när det gäller miljösäkerhet, självförtroende och modighet. Inte helt optimala men under omständigheterna så var jag så stolt över fröken att jag fick en tår i ögat.

Medan vi väntade i ringen på bedömningen av de två andra tikarna i klassen så smäller det såklart till i lokalen. En skarp smäll av något tungt som välte. Varpå Fisken konstaterade att nähäpp, det här tänker jag inte stanna kvar för och är helt enkelt på väg ut ur ringen med ett släng av panik i blicken. 2 sekunders snabbt peptalk senare har vi kommit överens om att hon ska stanna med mig i ringen, men som den tuffa förhandlare hon är så går hon endast med på det om hon slipper ha nosen åt det håll ljudet kommer ifrån. Kör i vind, medgav jag lite svettigt och uppgivet, och lät Fisken stå halvt om halvt uppställd, halvt om halvt ostkrokeböjd med huvudet vänt ifrån både mig och det obehagliga ljudet. Åt helt fel håll såklart. Väldigt tjusigt. Verkligen.

Men vad gör det? Hon stannade kvar. Hon panikade inte. Hon lyssnade. Hon avreagerade. Vilket sammantaget är en enorm seger. För lets face it. Att placera Fiska i den här miljön är lite att pusha gränserna än så länge. Det är faktiskt det.

Så hur gick det sen? När sekreteraren började vifta med gula, röda och blåa kort var jag på sedvanligt vis i princip på väg ut ur ringen. Dels för att jag har så fantastiskt dålig koll på utställningarnas märkliga fikonspråk men även för att jag förutsatte att det redan var kört vid första Ångbåtsgunget. Men tydligen var det där röda kortet menat för Fisk. Och än en gång blir jag påmind om att rött kort inte betyder utvisning utan att man istället hamnar typ först. Märkligt det där. Hur det kan vara så olika. Men så blev det. Fiska blev 1:a i unghundsklassen om jag förstått det hela rätt med ett slätt excellent. Domaren konstaterade att han gillade henne och hennes typ och att hon hade ett väldigt fint huvud men att hon är ung och behöver växa på sig lite till (skoja inte. hon är inne i den värsta gasellfasen jag någonsin sett) samt bli lite modigare. Vilket jag helt håller med om. Tillväxandet. Och modigheten. Men jag grips alltid av lusten att säga "du skulle sett henne för några månader sedan" samtidigt som jag ler från öra till öra. Men det gör jag inte. Helst av allt vill jag hoppa jämfota och vråla av lycka över hur fantastiskt modig hon blivit sen hon kom. Hur mycket tryggare hon blivit. Vilken förändring hon har gjort på alla plan. Men det får vänta tills jag lämnat ringen.

Efter vänstervarvandet så traskade vi runt i hallen en stund och Fisk travade med, glatt viftandes på svansen, och gjorde sitt bästa för att hälsa på så många hon kunde och uppföra sig som om hon inte gjort annat än att hänga på utställningar.

Och återigen kunde jag inte låta bli att få ett par tårar i ögonen över hur fantastiskt duktig hon var. Igen. För den som aldrig träffat Fisk innan så kanske inte den här bedriften ter sig så otrolig. För den som tittade på och såg vårt spektakel till ångbåtsgung och ringflykt så var nog den enda tanken "oj vilken osäker och otränad hund". Men för den som gjort det. För den som sett henne få regelrätta panikanfall av att vistas i träningshallar där andra hundar befinner sig. För den som sett henne stänga av och bli helt okontaktbar i träning. För den som sett henne fly i panik då hon satt en tass på en bänk som rört sig under tassen och ta 2 timmar på sig att avreagera. För den som sett henne rygga för människor. Ja. För den som sett henne innan. För den som sett hur hon har varit. Då blir bedriften alldeles uppenbar och ganska så otrolig.


Älskade makalösa hund. Så himla otroligt fantastiskt bra du är!

Och nej. Jag kan inte ta ordentliga uppställda bilder.