Det sägs att hundar, precis som vi människor, är vanedjur. Jo, det sägs det. Konstigt. Den däringa innebörden med att vara ett vanedjur verkar nämligen vara något som gått mina luddmuppar fullständigt förbi.
Något som inträffar flera gånger om dagen, sju dagar i veckan, 365 dagar om året hemma hos oss är något som i vanlig folkmun brukar kallas för promenad. Hos oss kallas det för menförihelafridensnamnkomhitochskärper. Och sådana ägnar jag mig som sagt åt dagligen. Frivilligt. Märkligt.
Man tycker ju att hundarna vid det här laget borde lärt sig rutinen liksom. Jo man tycker verkligen det. Eftersom det inträffar så försnillans massa gånger, mest hela tiden i deras liv. Men nej.
En menförihelafridensnamnkomhitochskärper går i min familj till enligt följande:
Jag tar på mig ytterkläder och skor, laddar fickorna med snask och pooppåsar samt tar fram selarna som alltid sitter fastkrokade i sina koppel bara för att effektivisera utmarschen så mycket det bara går. Sätter mig på golvet och ropar in hundarna. Hundarna som förövrigt, bara 2 minuter tidigare frågade om det inte vore på sin plats med en menförihelafridensnamnkomhitochskärper precis just nu. Sitter redo med selarna, klara att kroka in den förste på plats. Men vad händer? Jo. Ingenting. I varje fall ute i hallen. Exakt ingenting. Om man inte räknar rännilen av svett som redan börjat leta sig ner under mösskanten.
Ute i vardagsrummet händer desto mer. För precis exakt just då som jag ropade efter dem kom Snigel på att hon bara måste kontrollera hur en soffkudde ser ut underifrån. Hon bara måste. Lushund insåg i samma sekund som hon hörde min röst att hon kan, eller inte kan, ha tappat en halv torrfoderkula på golvet så att den rullade in under tv-bänken förra veckan, sådant viktigt måste undersökas. Räkan tar min inkallning som en signal till att göra en riktig djupdykning, längst ner i leksakskorgen där hon fiskar upp den tråkigaste leksak hon kan hitta och sedan glatt svassar ut i hallen och trycker upp den i mitt ansikte. Nej. Inte nu. Kom hit. Sele på.
Som en balettdansös skuttar hon undan och styr sina trippande tassar mot leksakskorgen igen i jakt på något nytt. Något som matte kanske hellre vill ha nertryckt i halsen. Den här? Eller den här? Men den HÄR då matte? Denna? Inte?
Inte heller det ger några vidare ovationer från mig som i ett försök att värja mig från leksaksbombardemanget försöker använda selen som en typ av lasso i ett desperat försök att hala in den hala Räkprylen. Men inte heller det har någon vidare effekt och på sju minuter så har jag vid det här laget lyckats sadla exakt noll hundar. Grattis till mig.
Ute i vardagsrummet har Snigel tröttnat på soffkuddsutforskningen och har istället fiskat upp ett renhorn som på något märkligt vänster hamnat bakom elementet. När hon då hör min ljuva stämma igen, för nittifjärde gången, kommer hon glatt propellerflärpandes med renhornet i högsta hugg som vore hon en svärdfisk och siktar rakt in i mitt öga. Såklart.
Under den stunden det tar för mig att få tillbaka synen har svärdfiskssnigeln såklart redan propellrat därifrån och håller nu på att stå på händerna i en blomkruka.
Lushund hittade mycket riktigt en torrfoderkula under tv-bänken och när den var färdiguppäten passade hon på att äta upp två pipleksaker och ett gosedjur. När hon ändå höll på liksom. Mätt och belåten rullar hon ut i hallen och kastar sig i min famn. Matte! Vart har du varit? Åh! Vi måste ju kramas. Och leta efter matrester nere vid mina tonsiller medelst långsnok. Försiktigt men bestämt monterar jag ut snoken, famlar efter selen bara för att känna hur Lushunden, hal som en ål, slinker ur mitt grepp, gör en piruett och ett skutt och landar i nackskinnet på Snigel som fortfarande står på händer i min garderobsblomma. Åh! Grävlingsmangel! Vrålar Räkan från botten av leksakslådan och kastar sig, även hon, ner i blomkrukan.
Vid det här laget har jag lagt mig i fosterställning på hallgolvet, i min vinterjacka, och ligger och funderar på om hundar verkligen behöver gå på menförihelafridensnamnkomhitochskärper och om så är fallet, behöver jag följa med?
När jag ligger där och gungar från sida till sida ser jag helt plötsligt i ögonvrån hur tre långnosade små nyllen kommer tassandes. Ställer sig vid ytterdörren. Kraffsar, ganska så ordentligt, på tröskeln och stirrar förebrående på mig. Hörru matte? Vad ligger du där och ålar för? Du sa ju att vi skulle gå på en menförihelafridensnamnkomhitochskärper. Att du alltid måste ta sån tid på dig!
Behöver jag säga mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar