1 december

När jag var liten var den första december en dag som var nästan lika pirrig och spännande som självaste födelsedagen. Den första december innebar nämligen att det äntligen vardags att öppna första paketet i paketkalendern. 24 fint inslagna paket satt fastknutna i den handbroderade julkalendern och innehöll inte mindre än 24 spännande överraskningar. Varje morgon fram till julafton kände jag samma pirrande förväntan när jag vaknade och tassade ut i köket för att leta efter rätt paket.

Så självklart måste fröknarna päls även de få ta del av denna pirrighet och idag plockades äntligen julkalendrarna fram. Varsin kalender fylld med hundiga nyttigheter. Hade jag varit mindre ohändig, haft färre tummar mitt i tassen och haft en gnutta mer fritid så hade jag självklart handbroderat dem varsin kalender och slagit in 72 små paket. Såklart att jag hade. 

Kalendrarna gav ungefär exakt den reaktion jag hade väntat mig. Räkan var övertygad om att kalendrarna skulle anfalla henne så hon tog betäckning under soffbordet tills hon fick bekräftat att de andra två överlevt mötet. Lus Ifrågasatte varför hon var tvungen att sitta innan hon fick öppna luckan och lullade därifrån muttrandes om att hon minsann skulle ringa mommo och fråga om matte var tvungen att sitta och posa framför kameran innan hon fick öppna paket. Snigel åt upp en möbel medan hon väntade på att de andra två skulle skärpa sig och erbjöd sig att befria de andra två från sina kalendrar. Generöst.

När luckorna väl hade öppnats blev stämningen lIte mindre fientlig och alla tre mumsade oxhud. 

Bara 23 dagar kvar av sånna här trevligheter då.