Whipeltieträff

I helgen vankades det såklart ännu mera roligheter. Denna gång roligheter på den västra sidan av landet, ni vet den där där vattnet är salt och man pratar så att jag som ursprunglig Göteborgare förstår vad man säger.

På fredagen stuvade jag och myggmatte in två whipeltisar (LusHund och Myggan), en tokberger och en knäppkelpie i bilen och styrde långsnokarna mot Varberg och helgesn Whipeltieträff.

Vad är då en Whipeltie kanske ni i detta nu sitter och finurlar på. Jo, en Whipeltie är en alldeles fantastisk blandning av sheltie, whippet och dvärgpudel. En sådan som Lushund till exempel. Och vad gör man då på en Whipeltieträff? Jo, man träffat umptiarton små hel och halvsyskon, mamma pudelwhippet och pappa sheltie samt en hel drös med toktrevliga mattar och hussar. Man ägnar två dagar av att bara sitta med ett fånigt leende på läpparna medan man tittar på dessa alldeles speciella små hundprylar som leker och tjohoar på sitt bästa (och alldeles unika) whipeltievis.

Vi träffades i en härlig rasthage på Södra Näs Camping där hundarna raskt bekantade sig med varandra. Drygt tjugo släktingar i himlens alla färger och former som alla talar samma språk. Rör sig på samma vis. Leker på samma vis. Gosar på samma vis. Och är helt fantastiskt underbara precis på samma vis. Det är ganska så magiskt att se hur lika dessa små kryp är varandra. Hur trevliga, tillgängliga och genomhärliga de är.

Snigeldjuret var såklart med hon också och ganska så snabbt började hon undra om hon hade hamnat i himmelriket. Lushundar! Överallt! Vilken grej! Hon skällde och fnissade och skällde och skrattade och skällde av Lycka. Whipeltisarna skällde inte. De sysslar liksom inte med sådant och ingen verkade riktigt förstå varför den där svarta prylen stod och gapade som en fiskmås. Men glad, det vill hon att jag understryker att hon var. Tokglad.

Lek i rasthagen varvades med lite agilityträning och sen en härlig tur till stranden. En enorm långgrund sandstrand där hundarna rände runt som små skållade råttor efter varandra.

Snigeldjuret tog sitt första riktiga bad och visade prov på att hon kanske en dag kan komma att bli en riktig badhund. Lus galopperade runt med vatten upp till armbågarna och sprattlade upp härliga kaskader med saltvatten men någon badhund, nej, det lär hon nog aldrig bli.

Magiskt kan vi väl säga att det var!

På kvällen grillade vi och ett drygt tiotal av hundarna samsades så fint på altanen. Sedan avslutade vi kvällen med ännu en promenad ner till havet. Lycka!

Söndagen började även den med vårsista whipeltieprommenad ner till stranden där det badades, plaskades och galopperades över den vackra stranden. Lyckliga, tokiga hundar som umgicks ihop som om de aldrig gjort annat allihop.

På hemfärden gjordes ett obligatoriskt stopp på Ullared och lite nödvändigt onödvändiga hundprylar införskaffades såklart.

Väl hemma sa hundarna godnatt och jag har inte sett dem sen dess.

Kort och gott en alldeles genomfantastisk hundhelg på alla sätt och vis och jag kan inte annat än avsluta med att säga att alla borde ha en egen Whipeltie. Det är något magiskt och alldeles unikt över de där hundarna alltså.