Blötdjur

Jag har alltid önskat mig en hund som gillar att bada. Sen fick jag LusHund och insåg ganska så snabbt att när hunden tar omvägar för att slippa gå på blött gräs så kan det nog aldrig komma att sluta med sprattliga djurdykningar i böljan den blå. Att hon slokar ihop och smälter som spunnet socker vid minsta antydan till duggregn i grannkommunen gör inte heller speciellt mycket för att få mig att tro att hon någonsin kommer att bli en plaskhund. Men visst, vi har faktiskt kommit så långt att hon kan vada ut till armbågshöjd och hämta pinnar man kastat. Ibland. Om väder och vindförhållandena är rätt. Och om det rör sig om en ytterst speciell och fin pinne. Då kan hon vada ut en bit. Sen kan hon även leka i strandkanten. Men regelrätt bad? Nej, det kommer aldrig på fråga.

Så när Snigel kom så hade jag redan bestämt för länge sen att den här lilla prylen minsann ska ta både baddaren och simborgarmärket. Det visade sig däremot inte vara fullt lika enkelt som jag trodde och Snigel visade tidigt att hon om möjligt var mindre motiverad än LusHund att få tassarna blöta. För någon månad sen fick jag henne att äntligen sätta tassarna i vattnet och försiktig traska ut nån meter eller så för att hämta in den där tjusiga pinnen. Men roligare än så blev det liksom inte.

Tills nu i helgen på Whippeltieträffen, det krävdes tydligen bara 15 vilda Lushundar och en dyblöt matte för att locka ut den lilla prylen såpass långt ut i vattnet att hon inte bottnade med annat än den yttersta klon på ena baktassen. Sen stod hon där och svajade i vattnet som en tångruska i högvatten samtidigt som hon såg ytterst förvånad ut över det faktum att hon inte sjönk. Efter den erfarenheten förvandlades Snigel till ett riktigt litet sjöodjur och plaskade runt så mycket hon bara kunde i det grunda vattnet för att sedan glatt hänga med mig ut på djupare vatten. Hur man simmar har hon inte riktigt förstått ännu, men flyta runt som en manet på vattenytan, det är hon en riktig fena på!