en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen

Jag tror att man måste vara en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen för att skaffa och leva ihop med en Berger och älska det. Faktiskt.

Man bör åtminstone inte vara av den blödiga smärtkänsligare sorten. Då blir man nämligen inte så värst långlivad. Man  får inte heller vara av den där humorbefriade varianten heller. Nä, det skulle passa utomordentligt dåligt ihop med en Berger. Inte heller kan man vara en sån där finkänslig pedantisk pryl som blir smått ifrån sig när saker inte går helt enligt planen. Jag tror inte heller att man bör vara en sån där organiserad människa som planerar sin vardag. Jag ser helt enkelt inte hur det skulle fungera speciellt bra. För ingenting går någonsin som planerat med en Berger.

Sen tror jag visserligen inte heller att man kan vara som man ska. Någon endaste stans. Egentligen.

För livet med en Berger är något alldeles tokigt speciellt. Något så tokfnittrigt, bubbelspraktigt, fullständigt galet och alldeles hysteriskt. Blandat med en osannolikt stor mängd blåmärken, fläskläppar och blåtiror. För ja. Bergers är fysiska hundar. Väldigt fysiska. Just precis min Berger kan inte få en känsla i kroppen utan att jag får minst en fläskläpp och två nya blåmärken. Bara för att hon är så alldeles toksprattelglad. Och sådana gladbubbelkänslor måste man dela med sig av. Fysiskt. Gärna med en skalle mitt mellan ögonen och två gorillabakfötter i låret i överljudshastighet. Ackompanjerat av det allra ljuvaste glasskrossar skallet ni någonsin kan föreställa sig. Precis just så glad blir Snigel ganska så ofta. Flera gånger i timmen. Varje dag. Hon är nog den gladaste tokigaste lilla Berger på jorden skulle jag vilja påstå.

Och jag tror faktiskt att man måste vara en alldeles speciell variant av inte som man ska för att tycka att det här nog är det bästa som har hänt en. För det gör jag. Tycker att mitt lilla Snigeldjur är alldeles magiskt makalöst fantastiskt. Även när hon för hundrasextitolfte gången samma dag skallar mig mitt mellan ögonen så att jag ser små tecknade blåmesar kvittra runt runt runt. Eller när hon för elftifjärde gången planterar en baktassklo rätt in i min ena, redan såriga, näsborre. Även då tycker jag att hon är alldeles fantastisk.

Men jag tror att det krävs en speciell typ av person. En person som dessutom har en väldigt bra olycksfallsförsäkring. Och drulleförsäkring. Och livförsäkring.