Sa jag att hon skäller?

Att Snigel är en ganska så häftig pryl är något som redan etablerats ett flertalet gånger. Att hon är fantastisk, ullig och gullig råder det inga som helsta tvivel om. Att Snigel klarar alla möjliga miljöer utan minsta blinkning är heller ingen hemlighet och hon älskar nästan alla människor hon träffar. Om de inte har varselkläder på sig. Eller går runt och ser mystifistiska ut och som om de egentligen borde ha något bättre för sig. Typ skaffa ett jobb eller så. Sådana människor kan hon skälla på. Speciellt om det är mörkt ute. Eller väldigt tidigt på morgonen. Då är allt extra mystifistiskt.

Något som även förtar hela det ulliga gulliga med hela det söta lilla luddet är att hon, visserligen rastypiskt nog, inte gillar hundmöten. Vare sig på håll eller nära inpå. Då skäller hon. Och skäller. Och skäller. Och skäller. Sa jag att hon skäller?

Kommer hunden nära och ska nosa har hon två lägen: antingen så lägger hon sig på rygg och låter den andra hunden nosa igenom henne, sen är allt lugnt. Eller så backar hon ur sitt eget skinn, ylskriker och hugger i luften.

Hon fungerar tokbra med alla hundar på jobbet. Dem älskar hon. Herr Svarträv och LusHunds syster Myggan var fantastiska och nästan världsbäst. Bonusfamiljens 3 pyrrar är även de det bästa som hänt. Men främmande hundar. Hundar på promenad. De är tokläskiga. Dem måste man skälla på.

Jag är (än så länge) inte speciellt bekymrad över detta egentligen, eftersom jag vet att hon har ett bra hundspråk när hon väl lär känna andra hundar och verkligen tycker om dem hon lär känna. Och hon har inte haft några dåliga erfarenheter med andra hundar som skulle göra henne hundrädd. Men jag vill absolut inte att detta eskalerar. Inte på något vis. Hundar hör liksom till vanligheterna här i Stora Staden. Det finns fler människor som har hundar än människor som har iphones. Och det säger väl nästan allt. Något som däremot inte hör till vanligheterna är hundvett. Det verkar vara utrotningshotat. Lösa hundar, hundaggressiva hundar i flexikoppel, mer lösa hundar som aldrig lyssnat till en inkallning i hela sitt liv,  lösa hundaggressiva hundar och så vidare och så vidare. Suck mutter och stön.

Fler än en gång har jag fått ta LusHund i famnen och skutta iväg fortare än kvickt.

Med detta i åtanke så vill jag hemskt gärna att den lilla Snigeln tar efter LusHunden och lär sig ge blanka den i andra hundar (om hon nu inte skulle vilja bli glad av att se andra hundar, det kan jag också leva med).  När en lös hund kommer galopperandes mot en utan ägare i sikte, vill man hemskt gärna inte ha en hund som hänger sig i kopplet och börjar tugga fradga och attackmorrskälla åt den. Det känns liksom onödigt att provocera fram något i en redan obehaglig situation liksom.


Därmed tänker jag bita detta i stjärtfjädrarna på en gång och därför har vi börjat skvallra. På människor, på hundar, på läskiga stenar och barnvagnar. Allt som enligt Snigel ser mystifistiskt ut. Sådana saker skvallrar vi på. För att göra det lite lättare för henne att klara av det har jag valt att lägga en signal på beteendet. Alltså - jag ber henne "titta" på det som är obehagligt för att sedan belöna och berömma när hon vänder blicken mot mig, från det läskiga. Och det fungerar ganska bra. Så länge inte hundarna kommer för nära. Då får hon än så länge ganska så dålig mottagning och jag hör mest bara sprak knaster och morr på tråden.

Vi åkte till Hundöarna idag, men vi vände faktiskt och gick ut två minuter efter att vi hade kommit dit. Snigel fick sitta i famnen, men jag kände direkt att det inte var någon bra dag att vara där. På tok för mycket hundar och i alldeles för stor storlek för mina tjejer. Snigel var inte ett dugg imponerad och inte ens LusHund såg speciellt glad ut. Så vi gick ut och hämtade en filt i bilen och parkerade oss istället några meter precis utanför grinden för att skvallerträna en Snigel och passivitetsträna en Lus. Perfekt tänkte jag eftersom det råder koppeltvång i hela parken, förutom just öarna, och man därmed inte behöver oroa sig för lösa hundar. Men som nämnt så råder det lika stor brist på hundvett här som det gör på vatten i Sahara, så fler än en lös hund kom glatt skuttandes rakt fram till oss. Snigel var inte ett dugg imponerad och skällde ut dem med råge.  Matte gjorde detsamma med ägare efter ägare. Att det ska vara så svårt att förstå att alla inte vill ha en golden retriever i knät. Hade jag velat ha med lösa hundar att göra så hade jag väl satt mig på insidan av staketet på själva hundön?

Men förutom att hon tyckte att det var oerhört obehagligt med hundar som i stort sett kastade sig över oss så gick träningen väldigt bra. Och om folk bara inte vore analfabeter och faktiskt läste de stora koppeltvångsskyltarna och inte hade sådan otur när de tänkte så är det ett väldigt bra ställe att träna på att skvallra på.