LusHund

Har jag sagt att jag även har världens bästa LusHund? En alldeles unik, underbar, konstigt speciell och ynkligare än ynkligaste LusHund. Hela hunden är en paradox. Tuffare än tuffast för att plötsligt vara ynkligare än ynkligast.  Lite som Dobby ur Harry Potter. Eller nej. Faktiskt väldigt mycket som Dobby. På alla sätt och vis.

Ena sekunden manglar hon rabiessmittade grävlingar i soffan och låter som en bärsärk varulv som inte hunnit få i sig sitt morgonkaffe ännu för att sedan i nästa sekund, när man plockar fram kameran. Ja, då dör hon i ett litet hörn. Hela hunden vissnar som en basilikaplanta som stått för nära ett öppet fönster en kall vinterdag.

LusHunden. I egen låg hög ynklighet.