I broke it...

Jag har (återigen) haft sönder min hund. Det sker visserligen en sisådär 67 gånger om dagen av olika skäl, men i ärlighetens namn så krävs det inte så mycket för att LusHunden ska gå mentalt i bitar. En blick åt fel håll, att jag råkar be henne sitta, serverar mat ur en skål eller ber henne vänta innan hon går ut. Det räcker oftast för att LusHund ska krypa ihop, fullständigt tillintetgjord, en darrande liten pöl som ser (om möjligt) ännu ynkligare ut än vad hon gör på sin profilbild. Ibland kissar hon faktiskt på sig samtidigt.  (För att inte tala om vad som händer om man tar fram en kamera....)

(Här är det förresten kanske på sin plats att berätta att jag aldrig aldrig någonsin höjt en hand mot henne eller tillrättavisat fysiskt på något som helst vis. Jag har kanske sammanlagt höjt rösten åt henne 8 gånger under vår tid tillsammans (5 av dessa gånger har dessutom varit av nöden krävda inkallningsrop när hon dragit igenom ljudvallen efter en stackars fågel eftersom hon helt enkelt lämnat planeten och hamnar i omloppsbana kring månen - då behöver man faktiskt höja rösten). Vi tränar bara med positiv förstärkning.

Hur som haver, för ca 15 minuter sen hade jag sönder henne igen. Hon har fått en stor renknota till middag idag. En sån där bit som består av främst blod, fett och slamsor av kött. En sån där bit jag helst vill ha i ett annat postnummerområde än min ljusa matta. Om jag hade fått välja. Men det får jag inte. Däremot hade jag hoppats på en kompromiss och lade ut en mysig filt som hon kan få kladda ner på bäst tusan hon vill. Efter ungefär 1 minut hör jag gnagande... så långt från filten man kan komma. Gnagandet kommer såklart från min matta. Tar benet, lägger det på filten, tar med mig hunden dit och säger varsågod, stanna här.  Då gick hon i bitar. I 6 minuter stod hon och tryckte sig mot väggen, huvudet hängande i backen, kroppen darrandes samtidigt som hon tittar under lugg på mig. Efter dessa 6 minuter gick jag fram till henne, då klättrar hon upp i famnen och kramas, fortfarande darrandes. Jag visar benet och säger varsågod. Hon lägger sig på filten. Där har hon nu legat i 8 minuter, med benet orört mellan tassarna, samtidigt som hon stirrar stint in i väggen, darrar med underläppen och undrar vad hon gjort för ont för att förtjäna en sådan sadistisk matte.

Hunden förflyttar sig sen och lägger sig tryckt som ett frimärke mot leksakslådan och bokhyllan och stirrar stint framför sig. Går knappt att få kontakt med henne.

Tänk om jag skulle få för mig att bestraffa henne på riktigt nån gång? (märk väl att detta är ett otänkbart scenario.... men tänk OM....) Det finns nog inte nog med Prozac på jorden för att laga henne då skulle jag vilja påstå.