Mina fina två och jag gjorde förutom att tävla något som vi är ganska bra på - vilsetut i naturen. Fast den här gången lyckades vi sämre än vanligt. Vi promenadtutade ett gäng mil längs med gotlandskusten i olika omgångar under dagarna. Offantligt vackert. Hundigt perfekt. Men vi misslyckades fatalt med det vi gör bäst - nämligen vilsetutet. Det visade sig nämligen vara nästintill omöjligt att gå vilse när man följer en strandkant. Även för oss som annars har ett lokalsinne som en bäver i en centrifug. Besvikelse! Men vackert var det och vi hade som vanligt fantastiskt kul tillsammans när vi traskade över stränder, lullade på skogsstigar, balanserade på stenar i vattenbrynet, klättrade på smala stenstigar för att titta på utsikten, hoppade över bäckar, fikade i solen, lekte jage längs med grusvägar och tittade på snäckor i vattenbrynet.
Tjejerna har blivit helt fantastiska på sånt här, visserligen verkade vi vara nästintill ensamma i hela världen, men vid de få möten vi hade (vilket för en berger gör det ännu konstigare - de blir ju lätt lappsjuka om de inte ser folk på en kvart) så skvallrade de så fint så fint och kom in för att bli kopplade oavsett om vi mötte folk, hundar eller en liten ponny. Värt varenda köttbulle den där hårdträningen vi har roat oss med i vinter. Varenda en. Och jag är så innerligt stolt över alla fina saker och smarta beslut mina flickor fattar. De är liksom så enkla och okomplicerade i så mycket samtidigt som de är totalknäppa och alldeles genomtokiga i annat. En förträfflig kombination vill jag lova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar