Saknad och hjärtesmärta

Jag saknar henne. Åh vad jag saknar henne. Det gör så förbaskat ont och nu, tre månader senare, har jag inte kommit ett enda dugg närmare någon form av acceptans eller hjärtesmärtsro. Inte ett dugg.

Jag känner fortfarande hennes päls mellan mina fingrar, de där långa öronpälståtarna som var pricken över iet över hennes vackra ansikte som man kunde tvinna fyra varv runt pek och långfinger. Tungans flärp och ständiga förmåga att alltid hamna lite på sniskan när hon var glad och exalterad eller bara väldigt koncentrerad. Hur hon kunde bli sådär knasigt vindögd när man kastade en godis i luften åt henne. Hennes envisa buffande för att få lite extra kärlek i tid och otid. Jag känner hennes försiktiga, fjärilslätta, pussar i ansiktet varje morgon precis innan jag är riktigt vaken och jag förnimmer hur hon lägger sig på rygg i min armhåla och drar en nöjd suck. 

Jag saknar henne. Jag saknar henne så innerligt och jag ångrar mitt beslut varje vaken minut. Ingenting känns roligt längre. Jag har bara en stor, kall, klump av smärtsam sorg i min mage som jag inte lyckas lösa upp. 

Ja. Vårat liv är mycket enklare. Ja, de andra två har fått en enorm förbättring av livskvalité. Ja. Det är skönt att inte alltid behöva vara på helspänn. Att behöva ha ögon i nacken och stressavkännartentakler på utsidan av kroppen. Men likväl. Jag ångrar mig. Så innerligt. Och jag vill bara ha tillbaka min Fisk. 

Blir det här någonsin lättare? Kommer jag en dag att kunna acceptera det? Kommer jag någonsin sluta ångra mig?