Som att ha en tam vithaj

Ni vet det där ljudet som är mer effektivt än alla väckarklockor och snoozeknappar tillsammans? Det där ljudet som får en att flyga ur sängen oavsett om man alldeles nyssens sov djupare än den djupaste vintebjörnssömn. Det där ljudet som med lätthet kan väcka en död? En död hundägare för att vara mer exakt. Det ljudet. Det ljudet är nu ansvarig för att jag troligtvis dislokerat höftleden och nästan fastnade med löständerna i sängbordet i mitt superblixtsnabba försök att hiva ner den akutkräkande hunden från sängen och ner på mer torkvänligare golvyta klockan aptidigt mitt i nattmorgonen.

Tyvärr var jag inte så superblixtsnabb trots tappert försök (och god träning) och Snigeldjuret hann småkräkas längs med sängramen under färden ner på golvet. Hejdå sovmorgon. Hejdå.

Haltar ut i köket och hämtar städattrialjer och påbörjar det påtvingade sanneringsuppdraget. Tacksamt nog så kräktes hon bara väldigt lite och nästan bara galla och vad jag trodde var päls. Ända tills jag försökte torka upp det. Inte päls. Däremot något som inte helt orealistiskt skulle kunna användas till päls. Nämligen en hårklämma. En sån där lite mindre plastklämma med tänder på båda sidor ni vet. En sån där som även används för att kroka ihop och staga upp orkidéer till exempel. En sån där orkidéeklämma som jag eventuellt plockade ur mina orkidéekrukor häromdagens och använde som akutnödlösning för att hålla undan mitt hår på agilityträningen. En sån där orkidéeklämma som även hade fyra kompisar som allihop hamnade i fickan på min träningsväst. En ficka jag sedan fyllde med godis. Godis jag sedan matade Snigel med på träningen igår. Samma träning där jag flertalet gånger raskt fiskade upp en Snigelbelöning bara för att fnissandes inse att det visst var en hårklämma, som jag raskt stoppade tillbaka i fickan och lika raskt halade fram en ny godbit att leverera till Snigeldjuret som aldrig någonsin ifrågasätter någonting jag ger henne att äta. Aldrig någonsin.

Således har jag alltså glad i hågen halat fram ännu en hårklämma ur fickan och glatt levererat den till den belöningsväntande Snigelprylen som inte ser någon som helst anledning till att vare sig ifrågasätta eller ens tugga belöningen utan helt sonika sväljer den hel innan hon glatt flärper vidare till nästa övning.

Det är ju som att ha en tam (okej, halvtam) vithaj här hemma. Jag ganska så säker på att man skulle kunna plocka ut både bildäck, taggtråd, hockeyhjälmar och en och annan betongsugga ur magen på henne. Samtliga föremål helt oskadda eftersom det verkar vara överskattat att ens tugga sin mat numera. Samtliga föremål inhalerade eftersom matten gjorde något så dumt som att råka ge en belöningssignal och samtidigt peka åt prylhållet.

Ingen av hundarna är några sakätare, de är matätare och snaskätare ut i klospetsarna men de äter aldrig dumheter på eget bevåg. Däremot har de en ruskigt välbefäst belöningssignal och går uppenbarligen i det läget att belöna med exakt vad som helst. Nästa gång testar vi något mindre livsfarligt tror jag bestämt.