Förra helgen släpade vi oss, skapligt motvilligt faktiskt, ur vår varma säng. Drog på matten elva par långkalsonger, fyra underställströjor, kamelhårsmammelucker och allt annat jag kunde hitta som såg ut att kunna utlova någon form av värme. Föregående helgs väder som till och med bjöd på t-shirtvänliga temperaturer fram på eftermiddagen var liksom som bortblåst.
Likt en michelingubbe vaggade jag ut till bilen med tre morgontrötta hundar i släptåg där vi sedan styrde nosarna mot Nacka BK. Väl framme började jag fundera på lämpligheten med antalet lager kläder och hur det eventuellt skulle kunna ha en negativ inverkan på det dära springiga man förväntas ägna sig åt i den här sporten. Problemen började redan när jag inte kunde böja mig ner för att plocka upp bilnycklarna jag hade tappat på marken. Missförstå mig rätt, Jag gillar vinter. Jag gillar kyla. Jag gillar att klä på mig arton vinterlager med kläder. Jag gillar agility. Ja ´g gillar bara inte när man är tvungen´att kombinera de där sakerna. Jag har tillräckligt svårt som det är att inte se ut som en valross med liggsår när jag guppar fram på planen. Jag behöve rinte lägga till en vadderad bodysuit på det där liksom.
Således gnällde jag på kylan. Jag klagade på mina kliiga kamelhårsmammeluckor och snyftade åt det oundvikliga mösshåret jag skulle bli tvungen att reda ut senare på dagen. Sumsummarum så var jag inte riktigt mitt bästa jag.
Snigelprylen var däremot absolut definitivt sitt bästa jag. Om man frågar henne. Man skullle även ha kunnat få medhåll utav mig på den fronten om man hade frågat efter första loppet. För jajamensan vad bra hon var. Så bra vi var. Ingen brann. Ingen bröt höften. Ingen tappade hjärnan. Och håll i ullmössan. Ingen av oss diskade sig heller. Nix. Vi gick in och körde ett ganska så snyggt (för att vara oss) och flytigt lopp med exakt precis noll fel och en tid som räckte till en andra plats och Snigelprylens femte hoppinne i klass 2. Därmed blev hon ännu en titel rikare. Hoppsan!
I nästkommand etvå lopp så gick det väl ungefär så som det brukar. Bergerhjärnan brann. Matte huvudet exploderade. Vi var så sämst som bara vi kan vara och det blev små franska pannkakor av exakt precis allt vi försökte oss på (förutom en liten tysk som vi fick till. Men å andra sidan hade vi redan lyckats diska oss på tre olika ställen så den gills liksom inte riktigt ändå).
Tänk om vi hade kunnat vara lite mer konsekventa i vårat agilityflärpande. Tänk om vi hade haft färre härdsmältor och mindre galenskap. Tänk om.
Tänk om vi hade kunnat få till de däringa förbaskade kontaktfälten också. Nu när vi ändå är ute och tänkommar menar jag.
Nå ja. Vi har i alla fall kul. Väldigt kul till och med. Och vi blir ju inte alls ledsna när det då och då lyckas trilla in en liten pinne bara sådär hux flux. Inte alls ledsna. Ännu gladare blir jag över de tillfällen där vi faktiskt har lite sammarbete på plan. De tillfällena är liksom världsbäst och alldeles oslagsbara.
Duktig liten pryl som nu får lägga til lännu en bokstavskombination i sin samling.
RLDN RLDF RLDA AgD I AgHd I AgHd II Bielza de la Prizzi Petit Norvégien.
Dessutom är hon ju så galet söt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar