Blinka lilla muppdjur där...

Lite sådär hastigt och olustigt gick det och blev lite väl mörkt om dagarna och lite väl jättemörkt alldeles för tidigt på kvällarna. Därmed var det oundvikligen dags att göra en djupdykning ner i reflex och blinklådan. En djupdykning som resulterade i mången svordom och mycken besvär. Förra årets fiffiga blinkprylar visade sig ha blivit skapligt ofiffiga. Visst. De blinkade. Bara inte när jag ville att de skulle blinka. Istället vaknade jag mitt i natten i tron att jag fått ett EP anfall när det i själva verket bara rörde sig om tre blinkhalsband som bestämt sig för att spontant börja blinka i otakt 02.43. Tre frenetiskt blinkande halsband som inte längre gick att stänga av heller för den delen. Klockan 03.06 gav jag upp mina desperata avstängningsförsök, stoppade ner halsbanden i en skokartong, virade in spektaklet i en handuk, och stuvade in det hela längst in i garderoben. Nej. Jag kommer inte ladda batterierna igen. Om de nu någon gång skulle behaga dö vill säga. Vi är nu inne på fjärde dygnet och jag måste ändå få ge ebay lite cred för hållbarheten. 

Nåväl. Ytterliggare djupdykning i mörkersäkerhetslådan resulterade i ett gäng tjusiga reflexvästar. Strålande! Om det inte vore så att jag oftast har sele på hundarna och att det blir så förbaskat knöligt med det ovanpå västen. För att inte nämna hur opraktiskt det är när man förutom sele och reflex även vill slänga på dem ett regntäcke när det slaskar som mest. Det är även ganska opraktiskt när samtliga hundar blir såpass rörelseförhindrade av alla lager kläder att de får vandrandepinnar att framstå som akrobater. 

Alltså kände jag att det var dags att investera i något vettigt och blinkigt. Det kan även ha varit så att de sved lite i shoppingtarmen. Särskilt när nu Orbiloc haft den goda smaken att tillverka blinkprylar i både rosa och lila. Då sved det lite extra. 

Övervägde en sväng att börja med att bara köpa en för att naivt nog försöka skona plånboken ett tag och köpa de andra senare. Men sen började jag fundera på vem utav hundarna man skulle placera den på. Den med störst risk att befinna sig mitt i trafiken? Den  med störst risk att simma iväg efter en älg? Den som klär bäst i rosa? Den med lägst livförsäkring? Den som ligger i riskzonen för vild lek på motorväg? Så många märkliga tankar blev det av det hela att jag raskt samlade på mig tre stycken och åkte hem.

Väl hemma ägnade jag 47 minuter åt att få elva nervösa sammanbrott innan jag fick erkänna mig besegrad. Att montera de däringa blinkprylarna visade sig vara en lite mer avancerad övning än vad jag hade räknat med. Tillslut gav jag upp för stunden och övervägde att helt sonika låta hundarna svälja varsin. Tydligen ska de ju synas på ruskigt långt håll så just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé. 

Idag gav jag mig på det igen och efter bara 7 minuter, två brutna naglar, 5 svordommar så hade jag löst problemet och nu blinkar flickorna så fint så fint. 

Ännu en bokstavskombination

Flest hoppinnar innan man dör vinner? 

Förra helgen släpade vi oss, skapligt motvilligt faktiskt, ur vår varma säng. Drog på matten elva par långkalsonger, fyra underställströjor, kamelhårsmammelucker och allt annat jag kunde hitta som såg ut att kunna utlova någon form av värme. Föregående helgs väder som till och med bjöd på t-shirtvänliga temperaturer fram på eftermiddagen var liksom som bortblåst. 

Likt en michelingubbe vaggade jag ut till bilen med tre morgontrötta hundar i släptåg där vi sedan styrde nosarna mot Nacka BK. Väl framme började jag fundera på lämpligheten med antalet lager kläder och hur det eventuellt skulle kunna ha en negativ inverkan på det dära springiga man förväntas ägna sig åt i den här sporten. Problemen började redan när jag inte kunde böja mig ner för att plocka upp bilnycklarna jag hade tappat på marken. Missförstå mig rätt, Jag gillar vinter. Jag gillar kyla. Jag gillar att klä på mig arton vinterlager med kläder. Jag gillar agility. Ja ´g gillar bara inte när man är tvungen´att kombinera de där sakerna. Jag har tillräckligt svårt som det är att inte se ut som en valross med liggsår när jag guppar fram på planen. Jag behöve rinte lägga till en vadderad bodysuit på det där liksom. 

Således gnällde jag på kylan. Jag klagade på mina kliiga kamelhårsmammeluckor och snyftade åt det oundvikliga mösshåret jag skulle bli tvungen att reda ut senare på dagen. Sumsummarum så var jag inte riktigt mitt bästa jag. 

Snigelprylen var däremot absolut definitivt sitt bästa jag. Om man frågar henne. Man skullle även ha kunnat få medhåll utav mig på den fronten om man hade frågat efter första loppet. För jajamensan vad bra hon var. Så bra vi var. Ingen brann. Ingen bröt höften. Ingen tappade hjärnan. Och håll i ullmössan. Ingen av oss diskade sig heller. Nix. Vi gick in och körde ett ganska så snyggt (för att vara oss) och flytigt lopp med exakt precis noll fel och en tid som räckte till en andra plats och Snigelprylens femte hoppinne i klass 2. Därmed blev hon ännu en titel rikare. Hoppsan!

I nästkommand etvå lopp så gick det väl ungefär så som det brukar. Bergerhjärnan brann. Matte huvudet exploderade. Vi var så sämst som bara vi kan vara och det blev små franska pannkakor av exakt precis allt vi försökte oss på (förutom en liten tysk som vi fick till. Men å andra sidan hade vi redan lyckats diska oss på tre olika ställen så den gills liksom inte riktigt ändå). 

Tänk om vi hade kunnat vara lite mer konsekventa i vårat agilityflärpande. Tänk om vi hade haft färre härdsmältor och mindre galenskap. Tänk om. 

Tänk om vi hade kunnat få till de däringa förbaskade kontaktfälten också. Nu när vi ändå är ute och tänkommar menar jag. 

Nå ja. Vi har i alla fall kul. Väldigt kul till och med. Och vi blir ju inte alls ledsna när det då och då lyckas trilla in en liten pinne bara sådär hux flux. Inte alls ledsna. Ännu gladare blir jag över de tillfällen där vi faktiskt har lite sammarbete på plan. De tillfällena är liksom världsbäst och alldeles oslagsbara. 

Duktig liten pryl som nu får lägga til lännu en bokstavskombination i sin samling. 

RLDN RLDF RLDA AgD I AgHd I AgHd II Bielza de la Prizzi Petit Norvégien.

Dessutom är hon ju så galet söt.

mest perfekta lagnamnet

Nu tävlar jag och Snigelprylen endast individuellt i agility men om. Om vi någonsin skulle hitta nån som vill tävla lag med oss som har samma inställning till det här med agilityflärp och tjoho som vi har så har jag det alldeles utomordentligt mest perfekta lagnamnet. Ett namn vi skulle kunna identifiera oss med. Ett namn vi skulle bära med stolthet. Ett namn som skulle passa oss som handen i handsken.


Voilà!

Any takers?

ett helt nytt lågvattenmärke

Häromnatten nådde jag ett helt nytt lågvattenmärke. Japp. Ett alldeles nytt och glansigt sådant.
Jag fungerar inte när jag är trött. Jag fungerar alldeles särdeles dåligt om jag blir störd i min nattsömn. Blir jag dessutom störd i min nattsömn när jag på förhand är lika trött och utsliten som en fyrbarnsmor som bestämt sig för att ta alla ungarna på en liten utflykt till närmaste shoppinggalleria två dagar innan julafton så kan det liksom aldrig gå bra. Till mitt försvar så är jag vare sig särskilt bra på barn, köer, folksamlingar eller julruscher. Inte särskilt bra alls faktiskt. Jag är inte heller särskilt bra på att bli störd i min nattsömn.


Häromnatten vaknade jag utav det enda ljud som kan väcka en död, förutsatt att den döde är en före detta hundägare. Ljudet av en hund som kräks. Sätter mig käpprakt upp i sängen och spanar vilt omkring mig. Puh. Ingen som kräks i sängen i varje fall. Nä. Den vomerande hunden höll sig tacksamt nog på golvet. Den vomerande hunden visade sig vara en Fisk som glatt vände ut och in på sin arma mage för att sedan lika glatt mumsa i sig hela härligheten. Två minuter senare upprepade hon proceduren bara för att ytterligare 2 minuter senare göra om konsstycket igen. Släpade mitt arma jag ut i köket och slet med mig ett par meter papper och städade upp den obefintliga spyan från det renslickade golvet. Fisken kröp in under sängen och somnade om. Jag gjorde samma sak och försjönk snart in i medvetslöshet. En medvetslöshet jag lika raskt ryktes ur av en återigen hulkande hund. Innan jag hann trassla mig ur lakanet hade hon glatt mumsat i sig hela härligheten. Igen. Hon var pigg och glad och jag kände mig inte särskilt bekymrad över hennes hälsa där och då. Alltså slocknade jag igen bara för att återigen bli väckt av en spykavalkad som jag återigen inte han torka upp. Även min skapligt omtöcknade uttröttade hjärna började ana ett visst mönster.


Tillslut gav jag helt enkelt upp. Jag var så trött. Så innerligt trött. Så trött att jag helt enkelt inte orkade kasta mig ur sängen i ett desperat och misslyckat försök att hinna fram till spyan innan hunden han slaffsa i sig den. Alltså gav jag upp. Och somnade om. Bara för att återigen vakna till hulkljud följt av slaffs och smaskljud bara för att somna om och återigen bli väckt. Om och om igen. Jag petade in öronproppar. Jag drog kudden över huvudet och tillslut. Till slut, klockan 05.23 då jag balanserade på vansinnets rand , låg jag i sängen och vrålade desperat åt stackars hunden "Kan du spy tystare!!" följt av "sluta smaska!". Japp.


Lågvattenmärke. Jajamen. So much för öm och vårdande matte. So much för omtanke och tyckasyndom. Nix. När min nattsömn blir störd då är jag liksom inte människa längre. När min nattsömn blir störd så slutar jag fungera normalt. När min nattsömn blir störd är jag ärketypen av en ganska så egocentrisk och vidrig människa. När min nattsömn blir störd så finns det inte en enda gnutta tålamod kvar. Nix.


Fisken mår för övrigt fina fisken och golvet blev rensvabbat så fort jag återfick medvetandet. Bara så att ni vet. Och nej. Jag har inga barn. Bara så att ni vet.

Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst

Nämen tänk om jag skulle ta och tävlingsrapportera lite igen då. Lite sådär för ovanlighetensskull. Igår var vi på Stockholmsavdelningen och flärpte lite agility.



Redan i första agilityloppet fick jag upp förhoppningen om att vi kanske möjligens skulle kunna reda ut någonting den dagen. Självfallet diskade vi oss. Något annat hade vi liksom inte planerat. Det vi däremot inte hade planerat var att hunden skulle ta samtliga kontaktfält, göra ungefär exakt precis det jag sa samt att undvika att brinna upp. Det hade vi inte planerat. Vilket gjorde hela alltihoppet ganska så chockartat. För förutom en liten liten disk ungefär mitt i där matte missade att skicka hunden runt ett hinder eftersom hon var så fokuserad på att hund skulle ta kontaktfältet så tog vi oss faktiskt runt banan. Förutom den där lilla diskdetaljen då. Men den gills faktiskt knappt. Helt plötsligt kändes det som att min hund liksom var tillbaka. Äntligen!



Sen var det dags för agilitylopp nummer två. Och redan vid hinder nummer två insåg jag att den där känslan av att ha fått tillbaka min hund mest bara var ljug och hittepå och en märklig villfarelse. För redan där, där vid hinder nummer två så brann bergerhjärnan upp och vi diskade oss redan innan det roliga hade börjat. Snigel brann vidare och hoppade lite valfria hinder innan jag lyckades hala in henne och skutta oss igenom resten av banan som hon bitvis redde upp ganska så skapligt bra. Jag tror baskemig hon tog samtliga FYRA kontaktfält. Ja. varför nu någon någonsin kan tycka att det är lämpligt att ha fyra stycken tillfällen till att flyga av ett kontaktfält på en och samma bana kan man ju fundera på. Men hon tog dem i varje fall. Allihop. Möjligtvis med endast en gorillatassklo men man kan inte vara så kinkig.


Jag bävade faktiskt inför hopploppet. Föregående lopps härdsmälta brukar ju liksom allt som oftast sprida sig om ringar på vattnet och innefatta samtliga lopp varpå ett hopplopp som avslut bara kan betyda en enda sak: ofantlig smärta på arma matten.


Den här banan innefattade något så fiffigt som två tillfällen av "valfri tunnelingång". Tjoho på den liksom. Hur vi än gör så kan det ju inte bli fel. Eller? Jag bestämde mig såklart redan på banvandingen för vilken ingång vi skulle ta. Jag gjorde verkligen det. Men sen när hunden väl brakat iväg över starthindret och jag redan vid hinder nummer fyra måste göra min första räddningsaktion för att förhindra hunden från att löpa amok och bränna av åt motsatt håll så blir jag så illa tvungen att hiva in henne i "fel"tunnelingång. Denna lilla avvikelse från ursprungsplanen orsakade en smärre systemkollaps hos den arma matten som sedan ägnade resten av banan åt att bara försöka hänga efter hunden som likt en komet på autopilot brände iväg genom banan. Turligt nog verkade det som att hunden hade varit med på banvandringen och därmed likt en rutinerad orienterare verkade ha nästintill stenkoll på vart hon skulle. Tur. För jag hade verkligen ingen aning. Ett par gånger vände hon sig om, fulsnurrade, bara för att kolla så att den arma matten hängde med. Men det hela resulterade märkligt nog i ett nollat lopp, en andra plats och vår fjärde pinne i hoppklass. Hoppsan. Ibland är det bra att bergern kan tänka själv. Ibland.


Tyvärr lyckas jag inte lägga in några filmer i inlägget men ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut. Eller nej. Gör inte det förresten. Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst. Det blir roligare då.