Vaddårå kanske ni tänker nu. Vaddå monster? Mer monster än vanligt menar du?
Jo, att Fisk varit badgalen sedan förra året är ju liksom ingen hemlighet. Alldeles sprittsprångande badgalen, Sedan lade vi till det här med Tut. Tutgalen. Tutgalen Badgalen Fiskpinne. Gud hjälpemig.
Och eftersom jag ständigt lever efter devisen att mest helt enkelt är bäst och att man ju inte har så mycket roligare än man gör sig så lyckades jag ju efter mångt om mycket även förvandla Snigeldjuret till en badgalning. Vilket nästintill per automatik ledde till att även hon blev en Tutgalning. Vilket nästintill per automatik innebär att jag är rätt rökt som matte. Faktiskt.
För nu har jag nämligen två halvt om halvt skogstokiga hundar som tappar vettet alldeles mer än vanligt så fort vi närmar oss minsta vattendrag. Tar jag dessutom fram en tut eller två är kalabaliken ett faktum. Båda två håller på att fullkomligt krypa ur sitt skinn av förväntan. Tutförväntan. Sedan kastar de sig hals över huvud rätt ut i det blå så fort tutarna lämnat min hand. Väl uppe på land igen drar de en obligatorisk segerrunda innan de sjöblöta kastar sig över mina arma blåslagna lår och trycker tuten i min hand inför nästa kast. Och jag kastar. Gång på gång på gång. Tills jag råkar kasta tutarna väldans nära varandra och tills Snigel råkar simma alldeles så litet för mycket åt vänster och bara råkar ta Fiskens Tut istället för sin egen. Då uppstår problematik. Fisken simmar fram till den ensamt guppande tuten, tar den i munnen. Tutar en gång med den varpå hon oundvikligen spottar ut Tut och simmar förnärmad ensam in mot land. Fel Tut serni. Att tutarna är i princip identiska är inte relevant i sammanhanget. Att det enda som egentligen skiljer dem åt är det faktum att Fisktuten är solblekt och Snigeltuten inte är det. Det är ungefär likasamma som en smärre världskris. Och tuten lämnas ensamt guppande åt sitt öde. Snigel är ju fullt upptagen med att ränna runt med Fisktuten i truten så där finns ingen hjälp att hämta. Och inget lockande i hela världen kan få Fisk att plocka upp fusktuten. Visst, jag får henne glatt att simma dit ut men varje vända ger samma resultat. Ett tutpip sen släpper hon den snabbare än en het potatis. Det här leder alltid oundvikligen till att jag själv får bada. Om jag vill ha med tuten hem igen. Och det vill jag ju såklart eftersom tutar faktiskt numera räknas som hårdvaluta i vårt hem. Alltså får jag ge mig ut i plasket oavsett om jag betänkligt eller obetänkligt glömt eller inte glömt att packa badkläder.
Väl i land börjar hela proceduren om igen. Kasta tut? Japp, jag kastar tut. Gång på gång. Stundvis kommer dock tjejerna skuttandes mot mig utan Tut i truten samtidigt som de uppmanar mig till att Kasta Tut. Men du har ju ingen tut jag kan kasta påpekar jag då. Men kasta Tut! Mäh, du har ju ingen Tut. Men kastadårå vrålar töserna i kör. Jag försöker desperat förklara omöjligheten i deras begäran. Utan vidare framgång bör tilläggas. Efter en stunds argumenterande och oändligt trassliga förklaringar över vilka förutsättningar som krävs för att jag med framgång ska kunna genomföra tutkastaruppdraget lyckas jag tillslut få dem att skutta iväg för att leta rätt på sina tutar.
Och det är här det tredje tutmonstret kommer in i bilden. Tutmonstret som egentigen inte alls gillar tutar. Eller vatten för den delen heller. Medan pyrretjejerna försökt övertyga mig att man absolut visst kan kasta icke existerande tutar långt ut i det blå så har Lus istället lämnat sin plats i solen och raskt letat upp tjejernas tutar. En i taget har hon sedan smugit iväg med dem in i skogen där hon lämnat dem åt sitt öde. Jag vet inte riktigt vad hon försöker förmedla med detta men jag har ju mina aningar skulle man väl kunna påstå. Jag har ju det. Bevisligen är det inte bara jag som drabbas av bergertokarnas tut och badfixering. Bevisligen inte. Den arma Lusen är numera nästintill lika Tutbesatt som systrarna, bara på ett lite annorlunda vis. Minst sagt. Och ni kan ju bara föreställa er vad som händer när flickorna inser att tutarna adressändrat. Och ni kan ju bara föreställa er hur många timmar jag numera ägnar per vecka åt Tuteftersök i både skog och vatten...
Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar