Hittills har ju vårt problem bestått i att hunden alltid alltid sätter fina fält på träning. Men numera aldrig aldrig på tävling. Vilket har gett träningens känsla lite bergochdalbanefeeling. Men så sist vi var och tränade så lyckades jag få henne att misslyckas. Tjoho tänkte jag. Nu jädrar har vi nått att jobba med. Och jobba, det fick jag. Efter första missen så satte hon inte ett enda. Istället hoppade hon högre och högre och högre. Jag började efetr en stund fundera på om någon hade placerat en externbelöning någonstans högt uppe bland molnen för det där skutten är liksom bara orimliga. Där fick jag liksom. Nu sitter de där förbaskade fälten vare sig på träning eller tävling. Jag och terrierMonica började klura. Särskilt eftersom hennes Samson på samma pass också började hoppa fält på exakt samma sätt som Snigel. Vi klurade och klurade. Skyddsnät? Silvertejp? Elstängsel? Dra en tunnel och tejpa fast den längs med hela balansen så att de helt enkelt inte kan hoppa? Magneter?
Man kan lära hundar nästintill vad som helst. Allt från att hitta cancer till att sätta på kaffekokaren. Hur förbaskat svårt ska det egentligen behöva vara att få en hund att springa nedför en lång planka utan att hoppa. Bara liksom springa nedför. Utan hopp. Hur svårt? Mycket. Särskilt om man har med Snigeldjur att göra. Snigeldjur som ägnat hela sitt liv åt att hoppa runt så högt hon kan på sina små gorillatassar. Jag har nog bättre odds att få henne vald till Usas nästa president än att få henne att låta bli att hoppa.
Nåväl. Skam den som ger sig och agility är verkligen dårarnas sport. Efter en lång diskussion av en rad etiska och oetiska möjliga sätt att få skuttmupparna att sluta göra just det. Skutta. Så landade vi i att ingen av oss har det tålamod som krävs för att träna äkta runnig contacts. Nope. Nix. Lat. Check. Ingen av våra hundar har heller det tålamod och den hjärnkapacitet som krävs för att reda ut ett ordentligt två på två av. Alltså letade vi efter genvägar. Och kom fram till kontaktfältsbåge. Det kändes liksom som något som kanske kunde passa oss. Lite som en blandning mellan att göra luftrummet ovanför kontaktfältet så pass strömförande att hundarna inte törs hoppa och att tejpa fast en tunnel över hela jädra hindret för att inte ge den några möjligheter till utsvävningar.
Kontaktfältsbåge fick det bli. Och igår gjorde vi premiärpasset. Ganska så lämplig träning eftersom Snigel egentligen agilityvilar och inte ska hoppa och så. Därmed jättelämpligt att träna på att inte hoppa. Eller hur?
Och ser man på. Vilken alldeles utomordentligt magisk pryl den däringa kontaktfältsbågen visade sig vara. Hundarna fattade genast att man skulle springa igenom den. De fattade även genast att man inte alls skulle hoppa över den utan satte så fina kontaktfältsträffar att båda mattarna grät varje gång. De fattade också att när bågen inte stod på plats så gick det alldeles utomordentligt bra att hoppa högt upp i luften igen. Då grät mattarna lite igen. Magisk som sagt.
Nu ska jag bara se till så att jag får startnummer ett på alla tävlingar så att jag raskt kan smyga dit min lilla båge innan start och tjoffa rätt över balansen utan flygtur och glatt flärpa oss igenom en hel bana. Jajamen. Så tänkte jag att vi skulle göra.
Det gäller att ha en plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar