En välfärdsdiskussion

Under den mörka medeltiden var det visst inte helt ovanligt att barnamördare och annat otrevligt folk bands fast till armar och ben i fyra hästar som fick galloppera iväg åt olika håll som straff för sina hemska illdåd. Hur otrevligt det här artade sig för den dömde behöver jag knappast redogöra för i detalj. Något säger mig att ni liksom fattar galloppen. Eller poängen. Vattentortyr? Är det något som får en klocka att ringa hos någon? Vatten som sakta droppar ner på en utvald punkt på den fastspände förövaren. Smärtsamt och fullkomligt sinnesberövande för den som upplever det.

Varför dessa blodiga medeltidsreferenser tänker ni då? Jo. Det ska jag berätta för er. Dessa medeltidsreferenser är i dagsläget inte så mycket referenser som de är en realitet för den arma matten i hushållet. Visst, jag begår regelbundet folkmord på den arma dammråttebefolkningen som titt som tätt olovligens invaderar mitt hem. Visst, en och annan krukväxt vanvårdas väl lite då och då till den grad att återupplivning inte är ett realistiskt alternativ. Ja, ibland orkar jag helt enkelt inte källsortera varenda pinal och jag har i ärlighetens namn både gått och kört mot rött ljus vid ett par enstaka tillfällen.

Men personligen kan jag ändå inte se det rimliga i att bestraffa mina förhållandevis lindriga tillkortakommanden och fadäser med både tortyr och potentiellt dödsstraff. Jag ser helt enkelt inte det rimliga i detta och jag tycker att det snart borde vara dags för en lite större utredning utav de hem- och utomhemförhållanden jag tvingas att leva i. För jag är ganska så säker på att man skulle kunna påvisa ett visst lidande hos den arma matten och därmed vidta åtgärder för att minska nämnda lidande. Faktiskt.

Det är helt enkelt inte rimligt att varje varenda vareviga kisspromenad inleds med att tre hundar hysteriskt och desperat, vilt kastar sig så långt ut de kan i varsitt koppel. Varje kast får det att kännas som att mina armar bokstavligen strax kommer att slitas från min kropp och jag ser framför mig hur mina sladdriga överarmar släpar efter tre sjövilda hulliganer som glatt galopperar iväg genom kvarteret. Varje ryck får min ryggrad att slå knut på sig själv i pur skräck och förvåning över vad som komma skall. Och jag drar en lättnadens suck varje gång jag kommer hem och lyckas räkna in rätt antal fastsittande kroppsdelar. Orimligt skulle jag vilja påstå. Fullständigt orimligt. För att inte nämna det ohyggligt löjjeväckande i hela spektaklet. Efter snart två år med tre hundar har vi liksom fortfarande inte lyckats få den däringa morgonkissrundan att se ens det allra minstaste gnutta civilicerad ut till mina grannars stora nöje. Underhållningsvärdet på vår lilla familj har nog inte minskat genom åren och grannarna ser precis lika förtjusta ut varje morgon där de står på sina balkonger med frukostsmoothien i högsta hugg. Orimligt.

Något annat som faktiskt även det är ganska så orimligt är något som egentligen i själva verket inte alls är menat att vara vare sig orimligt eller otrevligt. Egentligen. Men Som vanligt när det kommer till Snigelprylen så upplever omgivningen ytterst sällan saker på samma vis så som hon själv tycker att allt borde upplevas. Med ett flärp och ett rungande tjoho. Omgivningen i det här fallet är självfallet den arma matten och orimligheten och otrevligheten inträffar huvudsakligen nattetid. När man sover som allra allra bäst. Precis exakt just då passar djuret alltid på. Hon kryper tätt tätt intill och lägger sig på rygg i armhålan. Mysigt värre eller hur? Absolut. Det som därmot gör det hela en skaplig portion mer obehagligt är tungflärpet. Tungflärpet som med 3,5 sekunders intervaller slaskar till mig på exakt precis samma bara hudfläck. Gång på gång. Eftersom jag dessutom ligger fastkilad likt en larv i en kokong under de två andra djuren så har jag ju inte en chans att undkomma slaffset. Snigel fortsätter halvsömningt slaskandet likt en padda som lurpassar på insekter med sin långa långa tunga. Och hur kärleksfullt hon än menar att hela alltihopet ska vara så balanserar jag på vansinnets rand varenda vareviga natt och stundvis överväger jag möjligheten att helt enkelt knyta fast hennes  arton meter långa slasktunga i sängstolpen och bara knyta loss henne lagom till frukost. Nej, mitt humör är vare sig hallon, rosor eller tårtkalas när jag blir väckt mitt i natten.

Så snälla snälla flickor. Kan vi bara en gång för alla prata om det här och enas om någon form av kompromiss? Snälla. Matte är så trött så trött i orken och har stundvis sån fruktansvärd kramp i tålamodet. Skulle vi kunna ta en välfärdsdiskussion? Snälla?