I lördags sniglade vi oss upp mot Häverö BK. Och när jag säger sniglade, så menar jag verkligen en förflyttning i snigelfart. Inte pyrresnigelfart. Nej nej. Utan äkta vinbärssnigelfart. Långsamt långsamt. Kringelikrokigt. Och kissnödigt. Väldigt kissnödigt där på de snirklande långsamma småvägarna norr om Norrtälje.
Två agilitylopp i klass ett stod på menyn. Två agilitylopp med en väldans massa flygfältshinder. Jajamen. Två agilitylopp som gick käpprätt åt fanders. Rent ut sagt. I första loppet tog fröken inga som helsta flygcert. Nix. Inte ett enda. Eftersom hennes matte vrålade "staaaannnaaaaa" i falsett, varpå hunden tvärnitar och sen skuttar vidare. Däremot fick matte en mental härdsmälta vid slutet på banan, när liksom det värstaste var överstökat. Plötsligt står jag framför ett hopphinder och har ingen som helst aning vad jag ska göra. Framförbyta? Bakombyta? Blindbyte? Dansa jenka? Tömma diskmaskinen? I vägen stod jag hur som helst, såpass mycket i vägen att hunden bara hade en möjlighet kvar. Att skutta runt hindret och hoppa det från fel håll. För mattar som står i vägen tar liksom ganska så mycket plats. De gör liksom det. Men fram tills dess så hade vi ändå en bra känsla.
Lopp nummer två var en fullständig flopp från början till start. Vi inledde med en tjuvstart och sen gick det bara utför. Jag sprang fel, hunden flamsade. Jag vrålade "stannnnaaaaa" och hunden plockade ett till flygcert på A hindret. På näst sista hindret; balansen, fick jag i alla fall stopp på henne. Såpass mycket stopp att hunden fällde in frambenen och dök rakt på kontaktfältet med hela ansiktet för att sedan trilla ner i backen och glatt flärpa vidare. Inga fem fel där inte. Nepp nepp. Övervägde för en mikrosekund att vi kanske ska träna in kontaktfält medelst faceplant men avfärdade snabbt den tanken av djurvälfärdsmässiga skäl. En sjuhelsikes massa fel på det loppet helt enkelt.
För visst är det väl så att när man tagit tre flygcert så blir man champion? Flygchampion? Jag är nämligen ganska så säker på att vi tagit långt fler än tre sådana cert vid det här laget. Ganska så säker på det. Då tycker jag att det faktiskt blivit dags att lägga championatet till handlingarna och titta framåt. Eller nedåt. På kontaktfältet.
Idag styrde vi återigen snokarna, i snigelfart, till Häverö BK igen för Snigels debut i hoppklass 2. Med oss hade vi en stycke Tant Hanna och världens sötaste valpMumrik som hejjarklack och personlig Tantassistent.
Första loppet gick faktiskt över förväntan bra mot vad jag hade tänkt. Fram till ett av de sista hindren där jag klantar till det ordentligt med ett feltimat bakombyte där jag lyckas, återigen, att putta ut hunden och blockera hela hopphindret så att hon tvingas runt istället. Klantigt. Jajajmen. Minst sagt.
Inför lopp nummer två så kände jag väl att det här nog kunde bli en smärre katastrof faktiskt. I klass 2 finns det tydligen en jäkla massa mer hinder än i klass 1, och de flesta ska dessutom tas åt fel håll. Vilket liksom inte är så där himlans enkelt när man försöker manövrera en hund som har en svängradie som ett mindre Boeing och gärna landar halvvägs till Jakobsberg efter vartannat hopphinder och man måste vrålgapa in henne samtidigt som man desperat börjar famla efter en håv för att på något vis skynda på det hela. Bitvis blev det faktiskt märkligt nog ganska bra. Bitvis. Bitvis var det inte fullt så flytigt och tjusigt. Men vi nollade och tiden räckte faktiskt till en andraplats med pinne. Skapligt nöjd med får debutdag i klass 2. Skapligt nöjd kan jag väl minst sagt påstå.
Nu ägnar vi veckan åt att träna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar