Slut på längtandet!

Idag var dagen som jag längtat efter sen den 17 juli 2013. Längtat jätte jätte mycket faktiskt. Från början längtade jag jätte jätte mycket tills den 18 januari förra året.  Jätte mycket längtade jag dit. Sen hände ju alla tråkigheter som gjorde att det liksom inte var någon mening med att längta dit. Men nu, Nu äntliigen blev det liksom slut på längtandet!

Så vad har jag längtat efter så infernaliskt länge då? Jomen det är ju såklart Snigelungens officiella agilitydebut! Det ni! Det är faktiskt något man helt legitimt och ytterst förnuftigt faktiskt kan längta jätte massa till. Så det så. 

Officiell debut i hopp och agility på Nacka bk minsann, och redan i bilen skakade mina knäskålar samman likt en betongborr och det kändes som att fjärilarna i magen ägnade sig åt någon form av olovling övningskörning. Pirr pirr pirr i massor! Både av förväntan och av löjligt mycket nervositet. 

Hoppbanan kändes enkel och trevlig under banvandringen så fjärilarna i magen lugnade sig en aning. Snigeldjuret är peppig och flärpig som vanligt och taggad på livet. Som vanligt. Men precis innan vår start så får jag för mig att jag ska göra om starten mot hur jag hade tänkt på banvandringen. Klurar snabbt ut hur jag ska ta hinder 1-4  och sen kör vi igång. Varpå jag efter ett par sekunder befinner mig ståendes öga mot öga med hinder 5. Hinder 5? Vad fan skulle jag göra med det? Och hur hamnade jag här? Och vart är hunden? Räserdisk såklart. Vad annars liksom. Vi flammsade vidare ändå och några sekvenser blev ju helt okej. Men jag tröstar mig med att oavsett om jag hade klantat till det i starten eller ej så hade vi bevisligen fler möjligheter till disk längre fram i banan. Särskilt eftersom frökenlöken glömt hur man allra helst tar sig igenom ett däck. Mitt förslag är just det - igenom däcket. Fröken har andra meningar om det. Men debut hoppklass - check! 

Agilityklass. Såklart dyker det däringa däcket (som jag aldrig innan sett som ett problem, men nu lyckades det nästintill skrämma löständerna ur mig) upp. Och lite sånnadäringa kontaktfältstjofräshinder. Men nu had ejag ju liksom en plan. Vis av min förmiddagliga fadäs och klantarslighet. Plan: Kör banan som jag planerat på banvandingen. När vi diskar oss: ta om däcket minst tre gånger för att få det där krånglet ur systemet. Om meteorkrasch - sök skydd. Plan slut. 

Det jag inte planerade för var en nolla och vad som visade sig räcka till både en pinne och en andraplats. En pinne liksom! I vår allra allra första agilityklassdebut! Tjoho på den liksom. Trots lite trassel och fumlig handling så gick det ju liksom vägen! Allra allra bästaste lilla Snigelpryl. Som jag har längtat efter denna dagen och jag blev inte ett endaste dugg besviken!