rosa geléhallon med slagsida

Idag blev vi med tält. Jajamensan. Det kändes som att det liksom var dags nu. Nej nej, inte ett sånt där sjuttioåttamannatält som man har när man är ute i den vilda vildmarken och campelicampar. Nej nej, inte ett sånt. Det hade ju blivit alldeles förskräckligt tokigt faktiskt. Med ett vildmarksjättetält. Jättetokigt! Nej, vi har blivit med utställningstält. Eller agilitytält kanske är mera rätt och riktigt eftersom vi faktiskt tänkt använda det på alla de umptiarton agilitytävlingarna vi (äntligen äntligen) anmält oss till. Föga förvånande har tältet såklart samma färg som allting annat vi har och om det är så att ni av någon anledning skulle vilja hitta oss vid en tävling eller så så är det bara att leta efter det stora geléhallonet med slagsida och fladdrande snören. För att resa tält, det har jag apselut ingen som helst aning om hur man gör. Med lite tur lyckas jag trassla loss mig själv ur kasslersnörningen jag med all säkerhet kommer att fastna i lagom till banvandringen. Med lite tur som sagt. Så ett rosa kapsejsat geléhallon . Där hittar ni oss! Välkomna. Glömt inte att ta av er skorna.

Apropå geléhallon så fick jag förresten äntligen hem byxorna jag vann i Arrak Outoor tävlingen i februari och ser man på; de sitter som en liten smärre smäck faktiskt och visade sig vara fantastiskt sköna. Inte en enda gång saknade jag mina mysbyxor under dagens träningspass faktiskt. INte en enda gång. Bra betyg!

Eftermiddagen tillbringades på klubben och agilityplanen. Snigel var alldeles tokbäst mest hela tiden faktiskt. Vi ägnade oss främst åt överträning av slalom samt en gnutta kontaktfältspet. Olika typer av godis och leksaksstörningar runt slalom, svåra ingångar och en matte som flaxade och fladdrade och kutade åt alla möjliga håll för att lura ut henne ur slalomet. Men hon gick så fint så fint och verkade dessutom ha hittat ännu en slalomsnabbhetsväxel. Vroom vroom liksom. Fantastisk känsla hela passet. Lus mumsade snask och tog de hinder som hon själv ville ta, i den ordning hon själv tyckte att de skulle tas. Nåde mig om jag så mycket som pekade på ett hinder hon inte själv redan funderade på om det var något som hon eventuellt skulle kunna tänka sig att bemöda med ett hopp. Hon vill liksom inte. Det är bara så. Och då får hon helt enkelt göra det hon känner för. 

Fiskpinnen ligger numera bakom en grästuva, läääängst bort på agilityplanen och det enda man ser när man kikar åt det hållet är två pytteöron och en rosa tut som sticker upp bakom gräset.  Men hur otroligt det än låter så är hon faktiskt toknöjd. Hon ligger och duttar och gullipluttar med sin tut och då och då kommer hon farandes och trycker tuten i näven på mig varpå jag oftast lyckas peta in ett mikropass av hopp - tunnel innan hon seglar iväg med tuten i högsta eh trut och intar sin position i vassen igen. Nöjd. Glad. Knäpp. Och alldeles genomkonstig pryl den där Fisken alltså. Men rädslan för agilityplanen är i princip som bortblåst. Så länge jag inte försöker tjata henne på/i/under/genom någon form av hinder som hon inte redan på förhand har godkänt och frivilligt anmält intresse för.