Väl på plats så tänkte jag värma upp Snigel en sväng och ber om ett sitt varpå hunden backar tre steg. Huh? Eh sitt? Japp, den backar igen. Snyggt och rakt dessutom. Ber om ett nytt sitt och prylen backar vidare. Hurp! Hjälp! Jag har avinlärt sitt i fotposition till följd av det där jäkla backa tre steg tränandet! Nervositeten ökar ytterligare och Snigeln backar raskt bakåt igen. Tillslut tappar jag lite av mitt sällan sinande tålamod och tar och nejjar henne ett par gånger för att få stop på backandet. Dumt gjort. Mycket dumt gjort på en hund som inte är särskilt bra på att ta nej i träningen. Pausar hunden och flamsar runt innan det är dags för start. Men redan vid uppvärmningen så känns allt bara fel. Inget flärp. Inget tjoho. Bara en ganska trist Snigel i snöret som mest glor på folk, tuggar lite halvhjärtat på lite korv, backar några steg till och känns liksom lite sådär blaha bara. Inte alls som den där tokflärpiga tvärgalna snigeln jag annars har i kopplet 365 dagar om året. Visst, för den som inte känner Snigel så såg hon nog inte onormalt opepp ut. Inte alls. Det var ju inte som att hon försökte hänga sig eller hoppa från en bro. Men för mig så kändes det så tydligt. Och mycket riktigt. Så fort vi kliver över bandet och in på planen checkar hon ut. Mentalt sett är hon i yttre rymden och hon lufsar långsamt och oflärpigt på bakom mig. Stannar och stirrar på saker, går förbi skyltar, tappar allt fokus och vår rallyrunda kändes ungefär lika rolig och actionfylld som det är att stå i kön på apoteket. Plågsamt. Långdraget och helt åt skogen onödigt. Jag fick tjata, gnata och peppa samtidigt som jag nästintill dansade fågeldansen och vrålade "stånga mig!". Men inte ett enda tjoho. Inte ett enda skutt med baktassar i njurhöjd. Den liksom bara lufsade sig fram lite sisådär oengagerat. Ingen som helst bra känsla men hur det nu var så lyckades vi ändå skarpa ihop 83 poäng och därmed vårt sista godkända resultat för titeln RLD F. Så det tackar vi för!
Inför runda nummer två så var jag tvungen att testflärpa hunden på agilityplanen en sväng. Och ser man på. Där var attityden på topp och flärpet och flamset formligen bubblade över. Skithund.
Enda målet för runda nummer två var att få tillbaka flärpet igen. Och medan vi värmde upp så började vanliga snigel glimta fram igen och jag tyckte att vi hade en helt okej känsla innan start. Men återigen, så fort vi klev över bandet så checkade hon ut och resten av rundan blev en ganska så sorglig repris av runda nummer ett. Förutom att vi även klämde till med en felövning där jag klantigt nog bestämde mig för att hjälpa henne lite genom att ge henne ett vänsterkommando i en sväng, vilket jag i princip aldrig gör annars. Snigel hajjar då till i sitt antiflärpkoma och gör glatt en snurr för att sedan tuna ut igen. 78 poäng och kommentaren "härligt följsam hund" bland annat. Vilket känns lite tragikomiskt eftersom hunden med hennes mått mätt var lika följsam som en kaktus med fotboja.
Nåväl. Man ska ha sådana dagar också. Men det känns verkligen lite sorgsamt när flärpet tar semester. Hellre umptiarton minuspoäng för en alldeles för tokglad hund som bakbenstjongar sönder njurar än en zombielik liten skugga som mest släntrar på och verkar opepp. Det är ju liksom tjohoet och flärpet som är det bästa med allt!
En titel blev det ju ändå. Frökens andra för att vara exakt. Så hädanefter kan vi tituelara Snigeldjuret för RLD N RLD F Bielza de la Prizzi Petit Norvégien. Om vi nu skulle vilja krångla till det nån dag menar jag. Annars lystrar hon rätt bra till Snigel.
I övrigt spenderades dagen i alldeles strålande sällskap med bästa Sandra och gänget och vi njöt av sol och nya fräknar på näsan.
Istället för rallyfloppsfilm så bjuder Lus på en liten pausfilmssnutt. Det är sånt här man får göra på tävling när man är tävlingspensionerad. Det ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar