Den där känslan. Den där känslan av maktlöshet. Hopplöshet. Ångest. Desperation. Den där känslan som bara får en att vilja krypa längst in i garderoben, stänga dörren, krypa ihop i fosterställning samtidigt som man nynnar Kumbaya my lord i otakt. Yup. Just precis. Den känslan. Det är med andra ord dags. Igen. Utan återvändo.
Att gå några ynka hundra meter till jobbet kräver numera att jag ställer väckarklockan 2 timmar tidigare än vanligt för att ha en enda rimlig chans att hinna i tid. Under en vanlig kissrunda kring kvarteret hinner jag läsa minst 156 sidor ur valfri deckare. Jag drabbas av lusten att klösa ut mina egna ögon minst fem gånger per dag för att slippa få men för livet och jag lever med en ständig fasa inför det som komma skall.
Yup. Det är dags. Det är dags än en gång. Snigellöp. Pirrigaporrörondags. Igen. Och jag vill helst bara springa och gömma mig i några veckor. För det finns bannemig ingen som kan löpa så som Snigel kan. Mest! Mest av alla. Alltid. Och det, det mina vänner, det är faktiskt inte bra för någon.
Från det att vi lämnar porten är näsan klistrad i backen med samma kraft som två supermagneter. Jag har inte en chans att bända loss henne ens medelst kofot. Och enda gången hon lyfter på snoken är för att intensivt tugga fradga och klappra med tänderna likt maracas. Nämnde jag att hon tuggar fradga? Formligen skummar om munnen och tänderna hoppar nästan ur truten på henne av upphetsning över grässtrå nummer 765b och vad nu för snuskens det kan ha blivit marinerat i. En kvadratmeter tar henne ca 11 minuter att maracasdreggla sig igenom. Även om jag bor nära jobbet så är där ganska så många kvadratmeter oss emellan. Därav extra tidig väckarklocka och pocketbok liksom. Man måste ju göra det bästa av situationen har jag hört.
På hemmaplan har porrvalsandet med Fiskpinnen ännu inte tagit fart. Och det tackar vi allra varmast för. Däremot grips jag alltid av en intensiv lust att klösa ut mina egna ögon när jag ser Snigel slaffsa sig själv i sjärtfjäderområdet för att sedan börja klappra med tänderna och återigen skumma kring truten. Ögon. Klösa ur. Yup. Det känns som en bra idé. För det där. Det där vill man helst bara slippa se.
Så mina kära vänner. Det är dags. Igen. Och värre lär det liksom bara bli.
Bjuder på ett par gamla förnedringsbilder på prylen. Bara för att jag kan. Bara för att jag känner att jag måste ge igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar