veterinären just plockat ut en symaskin

När Lusen bara var en liten pyttelus, ja sådär pyttig som bara små löss kan vara, precis alldeles nyssens från att jag hade hämtat hem henne så stötte vi på vårat allra första hoppsan. Ett ganska så ordentligt hoppsan tyckte då jag eftersom jag hade att göra med en yttepyttig Lus. En yttepyttig Lus som inte ville äta. Vartenda foder jag serverade resulterade i en ihopynklad Lus som backade undan från skålen sitt allra fortaste. Jag bytte foder, jag bytte sätt att servera fodret, jag bönade, bad, dansade regndans och allt sådant där desperat man liksom gör när ens valp inte vill äta. Det enda som slank ner frivilligt var såklart godis och illermat. Och i det här fallet så var det illermat av sorten dagsgamla kycklingar som den unga fröken kunde tänka sig att ta ett par tuggor av. Köpte jag ett nytt foder så kunde jag kanske lyckas lura i henne några kulor på promenaden under ett par dagar innan det tog tvärstopp och jag än en gång fick byta märke. "En frisk hund svälter sig inte", absolut javisst, men en Lus som inte äter kräks galla och en Lus som kräks galla mår illa och äter absolut ännu mindre än ingenting alls. Så trugandet fortsatte. Minns att jag till och med stod och stekte små plättar av Vom og Hundemat i ister, nötvomsmjöl och blodmjöl som jag sedan, halvljumna, petade ner i en påse i fickan och skuttade ut i skogen och lekte hitta äckelplätten. Blandad framgång på det där. Och Lusen, whippet blandning som hon är, såg ut som ett litet spjälstaket, så tanig var hon.

Det här mat-trugandet fortsatte även efter att hon fyllt dryga året. När maten åkte fram fick hunden ångest, kröp ihop och om möjligt så gick hon helst och gömde sig. Maten serverades mestadels ur mina fickor utomhus och i träning. Det var liksom enklast så. Men sen blev damen kastrerad och redan två dagar senare försökte hon äta upp sin första vägg med tapet och allt av ren skär hunger. Sedan den dagen har Lusmagen inget slut. Inget stop. Den kan liksom bara äta och äta och äta och den blir liksom aldrig någonsin mätt. Tappar jag ett bulgurkorn på köksgolvet medan Lus ligger och drömmer högljutt i sovrummet tar det knappt en mikrosekund innan hon vaknat, passerat ljudvallen och mumsat i sig kornet. Allt slinker nej. Precis allt. Oliver? Absolut. Jalapenos? Självklart. Tapenade? Oh la la! Allt som hålls framför den långa långa näsan försvinner snabbare än tiden det tar för en  myrslok att avverka en koloni med termiter. Och jag bara tittar på henne, höjer frågande på ögonbrynet och undrar lite försiktigt varför vi var tvungna att ägna tretton månader åt att bråka om det här. Lus hävdar bestämt att det där aldrig har hänt och undrar när det är dags för mellanmål.

När Snigel bara var ett knappt mjölkpaket stor, innan benen ens hade vuxit ut så började vårat matkrångel. Hunden hukade sig, rynkade på näsan, räckte ut tungan och nejskakade på hela sig själv när det var matdags. Enda gången jag fick henne att äta frivilligt var ute på promenad eller i träning. Jag bytte foder, bytte skålar, serveringsmetoder, lekte här kommer flygplanet och matade henne med sked. Jag bönade och bad att hon bara skulle ta en endaste liten tugga. Nix pix hälsade Snigel och knep ihop gapet ännu mer. Och även i det här fallet var det ytterst viktigt att valpen åt. Snigel hade ju sina magproblem redan i den åldern, något som inte blev ett endaste dugg bättre av att hon mestadels sniglade runt på tom mage och kräktes galla på min huvudkudde var och varannan natt. Hon var smal som en sticka och alldeles yttepytteliten.
Men sen en dag så vände det. Hon började närma sig året tror jag bestämt och tvättbjörnade sig i princip rakt igenom en matlåda och svalde rubbet. Sen dess har inte heller Snigel något stop. Skulle hon få fri tillgång så skulle hon faktiskt äta ihjäl sig och ändå be om en extra portion  om det så var betong det rörde sig om. När man är på hundkurs eller själv håller kurs blir jag alltid exakt lika överraskad när någon meddelar att deras hund är mätt och inte vill träna mer. Mätt? Vad är det? Nu förstår jag inte alls. Kan utan att överdriva stå en hel kursdag och bara trycka i tjejerna snask utan att aptiten minskar det allra minsta. Snigel äter också allt men är inte fullt lika förtjust i jalapenos som Lus, som tur är.

Innan Fisk kom hit så visste jag på förhand att det tidigare hemmet hade haft stora problem med att få henne att äta. Visserligen hade de nog inte provat så mycket olika fodersorter men att äta sin mat var något Fisken helst inte gjorde alls egentligen. Godis slank ner, men jag förstod att även där var hon ganska så väldans kräsen så det var långt ifrån allt som funkade på damen. Nåväl. Efter 24 timmar i mitt hem så fick jag nästan hindra henne från att svälja matskål och underlägg på en och samma gång samtidigt som jag såg hur hon började fundera på hur betongväggen in till grannen skulle smaka. Vid varje utfodring så slickar hon golv, väggar och matställning. Det finns inget stop och inga begränsningar på vad hon äter. Alls.

Som synes hände det liksom något och alla tre blev som utsvultna vithajar över en natt. Vissa dagar är jag faktiskt orolig för att de kan komma att sluka inredning bara för att man har tappat en liten torkad kikärta nånstans och jag ser mig själv stå på jobbet och förklara varför veterinären just plockat ut en symaskin samt en höganäskruka ur Lusens magsäck. Matdags hemma hos mig bjuder på långt mycket mer spänning och dramatik än vad snöleopardutfodringen gör på Nordens Ark, jag lovar. Och jag är lika förvånad varje gång jag inser att jag har alla lemmar i behåll och att ingen svalt en skål med tillhörande golvyta.

Samtidigt så känns ju det här så ytterst himlans bekant. Det gör faktiskt det. För när jag själv var ett litet squäk, sisådär ett mindre gäng mjölkpaket hög, då åt inte jag heller. Det enda jag frivilligt petade i mig från det att jag började äta riktig mat var vitlöksgratinerade sniglar och entrecôte, såpass blodig att en bra veterinär kunde återuppliva den. Förutom det så var jag tydligen en sån som man fått för sina synders skull när det kommer till mat och ätande. Sen fyllde jag drygt tonåring och man fick börja sätta hänglås på köksskåpen och jag lärde mig ganska snabbt att äta ungefär precis allt (förutom husmanskost, det kommer liksom aldrig att gå tyvärr). Och mycket av allt. Utan stop. När det är matdags så råder jag er att aldrig någonsin röra min mat. Det råder nämligen en överhängande risk att man faktiskt blir av med en kroppsdel. I just don't share food. Ever.

Så ja. På något märkligt vänster så passar vi liksom ganska så bra ihop tjejerna och jag. Eller dåligt. Det beror liksom lite på hur man ser det. Lusens veterinär och min läkare är kanske inte helt med på det här att det är okej att äta precis hur mycket som helst. Faktiskt.