iförd nattkläder mitt i rusningsmorgonruschen

Började måndagen på ett, för mig, ganska så typiskt sätt. Utelåst. I pyjamas. Osminkad. Med håret på ända. Med tre hungriga hundar i koppel. Utan nycklar. Utan mobil. Inte tusan kunde väl jag komma ihåg att det var just idag portkoden skulle bytas. Inte heller kan man väl förvänta sig att jag på bara 6 veckor skulle ha lärt mig den nya koden heller. Nej, det kan man faktiskt inte förvänta sig. Jag har liksom fullt upp att komma ihåg vad jag heter i vanliga fall. Så där stod jag. I min allra snyggaste pyjamasmundering. Och testade alla möjliga fyrsiffriga sifferkombinationer jag kunde komma på samtidigt som hundarna snodde in mig likt kassler och vrålade efter frukost. Efter kropps- och jackvisitering nummer tre hittade jag faktiskt bilnyckeln och insåg att jag kunde köra ner till jobbet och leta rätt på mailet innehållande den magiska koden. Visst. Jag hade kunnat promenera också med jag kände att det vore ytterst medmänskligt av mig att inte göra det med håret på ända iförd nattkläder mitt i rusningsmorgonruschen liksom. Så istället stormar jag in på jobbet inför mina kollegor som märkligt nog inte ser särskilt förvånade ut. Inte ens när jag erkänner att jag blivit utelåst ser de särskilt förvånade ut. Märkligt. För det har ju aldrig någonsin hänt förut. Någonsin.

Nåväl. Hittar kod. Antecknar kod. Åker hem. Slår in fel kod. Svär en sväng. Slår in fel kod. Svär lite till. Slår in rätt kod. Inget händer. Svär lite mer och då går plötsligt dörren upp. Magiskt.

Måndagen artade sig sen lite bättre och jag och tjejerna gav oss ut på en långrunda. En långrunda som jag halvvägs igenom insåg lämnade stora möjligheter för ännu större förseningar till jobbet. Tydligen kan man inte gå 18 km på säg cirka 2,5 timmar. Men vi speedade på mot slutet och jag han faktiskt till jobbet med såpass mycket tillgodo att jag han med både födointag och ombyte.