Snigelsegdrasigframliktenamöbapådubbelhäftandetejp-takten

Igår lät jag hundarna själva bestämma takten på lunchrundan kring området. Så jag tänkte att de skulle få överraska mig. Det finns ju en fasligt massa takter man kan välja att ta till om man är hund. Det gör ju liksom det. Särskilt om valet är fritt menar jag. Vi har ju springafortsomenskålladbäver - takten. Skuttmuppasigframliktengasselienpopcornmaskin - takten. Hängflängslängasigikoppletliktenkedjadbjörnmedtandvärk - takten. Lufsetilufsaruntsomettdräktigtviltsvinmedfoglossnings -takten. Och sen har vi den, för mig, allra värstaste takten av dem alla: Snigelsegdrasigframliktenamöbapådubbelhäftandetejp-takten. Gissa vilken takt de valde allihop? På 39 minuter hann vi bokstavligen runt kvarteret. En dryg halv kilometer eller så skulle jag uppskatta det till, bara så att ni får perspektiv på grejerna här. 39 minuter. Med tre hundar som låste sig på en doftfläck varannan meter och formligen inhalerade underjorden. Var tredje meter eller så så satte sig någon, eller alla eller bara två för att pinkelura en skvätt. 36 gånger var pinkelurade de i genomsnitt. Ja, jag räknade. Något måste jag sysselsätta mig för att inte gå fullkomligt fladdermusexkrement av frustration och spring i fötterna. För jissenamn. 39 minuter! Hade jag tyckt att 12 meter per minut var en lagom promenadhastighet att jag satt koppel på vinbärssnigeln som övervintrat på balkongen.

Vilken tur att jag skaffade tikar för att slippa doftfläcksfixering och revirpinkeri var och varannan meter. Vilken tur säger jag bara. Verkligen.