Då sover tre hundar i sängen

När man har hund så är det för mig en självklarhet att hunden sover i sängen. Det är liksom en del utav poängen med det hela. Så även om man har tre hundar. Då sover tre hundar i sängen. Helst. Och faktum är att jag redan fram emot eftermiddagen varje dag redan där börjar se fram emot att krypa ner i sängen bredvid mina små knasfior. Ja. Så är det faktiskt. För det finns liksom inget så mysigt som det.

Vid läggdags har vi ganska så fasta rutiner. Ganska så himla fasta rutiner om man frågar Lus. Rutiner man, för sitt eget välbefinnande och nattsömnsskull, inte bör försöka ändra på det allraste minstaste. När jag har borstat tänderna så har Snigel redan hoppat upp och lagt sig i sängen. Fisken ligger på sin vanliga plats, under sängen, i sitt skyddsrum. Och Lus? Ja. Lus har, precis som hon har varendaste kväll jag kan minnas, glömt hur läggdags går till. Trots att jag släckt ner hela lägenheten. Trots att jag ropat på henne, så står hon ändå, lika ynklig som oftast, och halvslokar mitt på vardagsrumsgolvet. Och där kan jag välja att antingen helt sonika gå och hämta henne. Vilket innebär att jag måste lyfta upp henne, vilket oundvikligen leder till ett extra par minuters blängande. Alternativt att jag lockar och tjatar på henne tills hon kommer lommandes i samma hastighet som en vinbärssnigel med stödhjul. Detta händer varenda kväll. Och tro nu inte att det är så att hon hellre vill sova själv i vardagsrummet och det är därför som hon maskar. Nope. Har redan testat att strunta i henne och gå och lägga mig. Lusen blev inte glad. Inte alls faktiskt och det tog nog minst en vecka innan hon slutade glo förebrående på mig.

Hur som helst. När Lus väl tagit sig upp i sängen blir både hon och Snigel ståendes i ena hörnet tills jag lagt mig, varpå Snigel formligen kastar sig över mig och slänger sig på rygg längs med min högra sida med huvudet i armhålan och börjar snarka inom en mikrosekund. Lus står och blänger. Och väntar. Väntar tills Snigel verkligen somnat varpå hon tassar fram och kraffsar på täcket, precis i det lilla mellanrum som finns mellan mig och Snigel. Krafsandet intensifieras tills jag lyfter på det lilla tyg som finns att uppbringa varpå Lus gör sitt allra bästa för att lyckas klämma sig ner, under täcket, mellan mig och Snigel. Vilket självklart är helt omöjligt eftersom vi talar om ett utrymme på en halv decimeter. Men hon ger sig inte förrän hon väckt Snigel och fått henne att maka på sig. Då smiter hon ner under täcket och kurar ihop sig mot min mage. Snigel stapplar yrvaket tillbaka och lägger sig ner längs med min sida. På Lus. Som argt kommer krypandes ut från under täcket och ser ungefär lika ilsken och tillplattad ut som biet i tjuren Ferdinand. Sen ställer hon sig och blänger, och väntar tills Snigel somnat i min armhåla och sedan börjar karusellen om. Igen. Och igen. Och ja. Ni fattar.

När båda två väl funnit sina platser och vi alla precis snoozat till, sådär ni vet när man liksom nästan nästan nästan sover. Precis då bestämmer sig Fisk för att hon också vill sova i sängen. Men Fisk kan inte hoppa upp i sängen bara sådär, hursomhelst. Det går ju faktiskt inte alls. Istället går hon runt till min sida sängen. Ställer sig och stirrar på mig. Och ni vet ju alla hur det känns.Hur nästanmycket man än sover så kan man liksom inte inte märka av att någon står och stirrar på en. Och sen kommer kraffstassen. I mitt öga. Jag mumlar och muttrar att hon ska hoppa upp, Fisken mumlar och muttrar att jag måste tala tydligare samtidigt som hon fortsätter krafsa mig i ögat. Jag klappar på madrassen och ber henne hoppa upp. På fjärde madrassklappet hoppar hon, smidig som en  högdräktig älgko, upp i sängen, trampar mig i njuren, för att sedan slänga sig på rygg mellan mig och Snigel, ovanpå Lus som ligger under täcket. Need I go on? Behöver jag berätta vad som händer sen eller kan jag lita på att ni kan se det framför er?

Morgonkvisten är även den fantastiskt mysig. Så fort jag råkar, av misstag vill jag lova, visa minsta tecken till att möjligens inneha någon form utav puls är det bokstavligen ganska så himlans kört. Snigel, som ligger så tätt i min armhåla att hon tydligt bör ha hört mina hjärtslag hela natten, blir så lyckligt överraskad över att jag faktiskt lever att hon så när tar kol på mig genom att hoppa jämfota på mitt ansikte samtidigt som hon försöker knyta fast sin tunga i mina tonsiller och effektivt strypa all eventuell syretillförsel. Fixa ligger på rygg och sprattlar och fnittrar med alla tassar åt så många håll att jag inte har en aning hur hon någonsin kommer kunna trassla loss sig själv. Lus står demonstrativt på min bröstkorg med tassarna kring min hals och turas om med Snigel om att försöka strypa all syretillförsel samtidigt som hon då och då, ömt, gastassar mig i ögat. Och tre straxar senare så har tjejerna kastat sig in i jordens grävlingsmangel och jag tar betäckning under täcket, i fosterställning, och gör mitt bestä för att skydda vitala organ.

Tyvärr har jag med åldern börjat få en tillstymmelse till puls allt tidigare och tidigare på mornarna. Egentligen är det liksom inte äkta puls. Inte äkta puls som i att jag planerar att vakna eller kliva upp inom de närmaste timmarna. Inte sådan puls. Men där har vi bevisligen vissa meningsskiljaktigheter jag och tjejerna. Vilket oundvikligen leder till att jag somliga dagar är liksom lite mer dödstrött än andra dagar där jag bara är måttligt dödstrött om mornarna. Men det är väl sånt man får ta. För vi har ju det så himlans galet mysigt. Vi har faktiskt det.

För den som undrar hur det ser ut hos oss på morgonen så kan ni ju kika här eller kanske eventuellt här

Så här kan det faktiskt se ut ibland... faktiskt. 

När morgonmanglet är avklarat och mattes mjälte ordentligt tillplattad drar sig Lus gärna tillbaka och är ytterst morgontrött i ett par timma...