Det är ju så att man vill gråta...

...ja gråta alltså. Av fullkomlig Lycka. Fullkomligt tokfantastisk bubblande Lycka. Snigel är liksom tillbaka. Det känns så. Hon uppför sig så. Precis så som hon gjorde innan jag ens insåg att hon var sjuk. Fast med en extra skvätt bubbel. En extra hutt stjärnglitter. Och ett helt öskar med extra mycket tjooohoo. Extra alltså.

Den fnittrar. Och fnissar. Och fullkomligt vrålar av gapskratt och tjoohoighet i princip mest hela tiden. Tittar man på den så börjar den spraka liksom. Sådär som bara pyrrar kan. Särskilt Snigelpyrrar. Snigelpyrrar som är typ friska. Den leker. Med allt och alla. Dagarna i ända ungefär. Den har bergerryck. Något den inte gjort sen den var ungefär två kvartar gammal och ett mölkpaket hög. Den leker med Lus. Den leker med Fisk. Den leker med mig. Massor. Och den där blicken. Den där blicken hon har. Den inser jag nu att hon inte haft på över ett år faktiskt. För jag kände inte igen den när jag såg den för första gången, på riktigt idag. Jag tittade på Snigeln. Den tittade tillbaka med busglittrig blick och fladdrade alldeles busbedårande med sina långa ögonfransar. Varpå jag hajjade till och började fundera på när jag sist såg den där blicken. Kom ganska så snabbt fram till att det var alldeles på tok för länge sedan.

Idag tränade vi. Ordentligt, för första gången sen kortisonet gått ur hennes, numera, ganska så runda kropp (ja, jag vet. just nu är den precis lika bred som lång. Snigeln är tjock. Jätte tjock. Skit hände under semestern kan vi väl konstatera och lämna det därhän. Okej?). Och jisses i min lilla låda vilket träningspass! Vilket fokus. Vilken vilja. Och vilken alldeles genomfantastisk Snigel jag har. Jag var alldeles mållös, och har fortfarande svårt att förstå vad som hände. Den är tillbaka. Tillbaka som den den var fast med lite extra flashiga uppgraderingar och nya häftiga appar. Det ni! Min lilla kalaspingleSnigel. Usch som du måste ha mått under våren. Usch så skräpigt och uschligt och jag gick naivt runt och trodde att du faktiskt egentligen var den friskaste sjukaste Snigeln som fanns liksom.

Men nu. Nu är den tillbaka. Och jag hoppas att det är så här det kommer att förbli. För just nu, nu är det verkligen så att man vill gråta av Lycka.

För att illustrera piggheten:

Grävlingsmangel! Som vi har saknat dig! 

Galna, tokiga muppSnigel.