Snigel mådde ju riktigt riktigt kasst där i april innan vi satte ut azateoprinet. Riktigt urkasst faktiskt. Men det vände ju inom en grisblink när vi satte ut medicinen. I slutet av maj hängde hon och dinglade i takbjälkarna här hemma och det gör hon faktiskt fortfarande. Hon tjohoar så att det med största sannolikhet hörs ända till Nepal och flärpet fladdrar så att fartvinden hon lämnar efter sig med lätthet räcker till att fylla en spinnacker med vind. Tjoho och flärp med andra ord. Agility kan hon träna minst fem gånger i veckan. Hon blir inte trött. Hon mikropausar inte. Och hon poopar inte heller nittisex gånger om dagen. Däremot ser hon förfasligt förskräcklig ut i hud och päls. Hela undersidan av hunden, inklusive tassar och ben börjar bli alldeles pälslöst. Husen är skorvig och kliig och titt som tätt dyker där upp fula infekterade sår jag måste hindra henne från att slicka på. Den där fantastiska spegelblanka, ebenholtsvackra pälsen hon en gång hade är long gone liksom. Men pigg. Och glad. Och alldeles fantastisk. Och hungrig. det glömde jag visst. Väldigt hungrig.
Hur som haver. Provsvaren dök upp där i slutet på maj faktiskt, men det var först i fredags som veterinären hörde av sig för diskussion. Detta efter att hon hade väntat på input från ytterliga specialister. För ja. Snigel ställer verkligen till det för vår veterinär. Såpass att hon nog inte kan sluta klia sig i huvudet ens när hon sover. Det hon kunde konstatera var först och främst att det inte är möjligt, enligt alla de kollegor hon har pratat med, att en hund som ser ut som Snigel gör inombords ändå är såpass pigg och såpass symptomfri. Omöjligt nästintill. Och detta var innan hon fick veta hur mycket hon tränar i dagsläget samt den exakta mängden av tjoho som just nu fyller vår vardag. Omöjligt alltså. Men det är väl liksom Snigel i ett nötskal. Eller Snigelskal kanske. Varför följa normen liksom?
Så vad sa provsvaren då? Jo, det verkar inte ha hänt så himlans mycket sedan senaste gastron i höst. Ingen som helst förbättring, men inte heller någon dramatisk försämring. Inflammationen kvarstår. Bindväven växer där den växer. Helikobacterna snorklar fortfarande runt och paddlar där vi lämnade dem senast. Hon har fortfarande diagnoserna fibrotiserande gastrit samt fibrotiserande colit. Vi hade såklart hoppats på förbättring. Så blev det inte. Men samtidigt ser jag ändå det positiva i att hon inte såg ut som det slagfält jag hade väntat mig. Veterinärernas enda förklaring till att hon mår så bra som hon gör är att de anser att jag är såpass duktig på att finlira med kosten. Skräp skulle jag vilja säga åt det. Jag har inte vågat göra ett enda kostfinlir sedan vi började behandlingen i januari. Snarare tvärtom. Det formligen kliar i mina fingrar att peta i henne det ena och det andra, för att jag är övertygad om att det skulle hjälpa henne med både det tredje och fjärde. Men jag har varit duktig och ägnat mig åt compliance i sin ädlaste form.
Summan av det hela är att veterinären inte riktigt vet vad vi ska göra. Det enda behandlingsalternativ som kvarstår är Atopica. Vilket ingen av oss vill sätta in då det kan ge ganska grava biverkningar på patienter med den här typen av sjukdom. Biverkningar som lätt kan leda till en enkelbiljett in på IVA och the end of tjoho. Alltså gör vi inte det. Alltså kvarstår bara att fortsätta med pågående behandling. Inte sänka kortisonet, inte sätta ut dipentum. Inte ändra kosten. Och det finns ingen direkt tro på att det kanske någonsin blir möjligt att göra ovanstående heller. För säkerhetsskull ska vi ta lite nya prover och utesluta E.coli toxiner samt chlostridier, bara för att ha det gjort. Men sannolikheten att det skulle vara det är tydligen väldigt liten.
Alltså är planen att fortsätta behandla som vi gör. Det är i varje fall tanken.
Men faktum är att jag inte kommer att göra det. För nu, nu har jag kommit till den punkt där jag ledsnat på att se min hund se ut som hon gör. Ledsnat på att inte ha någon som helst kontroll. Ledsnat på att ha min hund på foder som definitivt inte uppfyller några som helsta näringsnormer. Ledsnat på att inte se någon som helst chans till en framtid. För en sak är säker. Ska hon fortsätta på den här höga dosen kortison, då kommer hon definitivt inte att bli långlivad.
Alltså har jag bestämt mig för att gå tillbaka i tiden. Tillbaka till innan vi satte in någon medicin. Tillbaka till den tiden där min hund hade precis samma symptom som hon har nu, trots att hon inte ens stod på medicin. Tillbaka till den tiden där jag under ett flertal månader faktiskt inte ens trodde att hon var sjuk eftersom jag med kost och tillskott hade hennes symptom under sådan kontroll. För når vi inte ens kan säga med säkerhet att kortisonet gör någon som helst nytta, då känner jag att det faktiskt får räcka. Åtminstone tills motsatsen är bevisad helt enkelt.
Därmed kommer jag nu att trappa ut hennes medicin. Ändra om hennes foder och göra mitt bästa för att få en så välfungerande foderstat som möjligt, lägga till de tillskott jag vet att hon behöver. Följa upp med de få prover som finns att ta, fortsätta med B12 injektioner. Och om det fungerar att hålla henne stabil, så kommer jag att fortsätta att fokusera på hur hunden ser ut, hur hunden beter sig, och försöka att inte hänga upp mig på hur hon troligtvis ser ut på insidan.
Vem vet. Det här kanske förkortar hennes liv. Men helt ärligt, om inte det här gör det, så kommer kortisonet att göra det. För jag är väldigt säker på att hennes lilla kropp inte kommer orka med det så himlans värst länge till ändå.
Så nu chansar vi. Nu vrider vi tillbaka klockan. Nu satsar jag på att ge henne livskvalité, hur lång tid det än blir. Och märkligt nog känner jag mig mer positiv än någonsin.
Om någon som kanske tassar in här och läser har erfarit något liknande med sin hund, så skulle vi bli alldeles genomglada om ni lämnade en kommentar och berättade! Alla tips emottages med största tacksamhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar