Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd

Igår hittade vi världens mysigaste långrunda. Idag kände jag att den långrundan inte var lång nog. Alltså gjorde vi helt enkelt långrundan ännu längre. En och en halv mil blev det i det fantastiska vädret. Denna runda är suverän eftersom terrängen är så blandad. Stora grusvägar, små skogsstigar, kalhyggen, träningstravbanor för havremopeder, lövskog, taggig barrskog, små grusvägar, strandstigar och mossiga berg. Perfekt helt enkelt. Men det allra bästa är att man kan gå nästan hela rundan utan att träffa på en enda människa. Det är nästan det allra bästa. 

Eftermiddagen rundades av med en vända till klubben som innehöll delvis bra träning med inslag av nästintill katastrofalt misslyckad träning. Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd, somliga andra var sanslöst dyra. Vem som var vad kan ni försöka er på att gissa. Men kan skvallra om att kvällen innehöll en joggare, långa avstånd, full fart och en hel bytta med "skit på dig matte". 

Bortsett från det så var det ett härligt avslut på ännu en fantastiskt bra hundhelg.

Och oh! Nästan häftigast av allt är att jag för första gången på ungefär för evigt lyckats använda leksaksbelöning på Lus utan att den dog. Lusen alltså. Eller ja, egentligen är det ju godbitar men fiffigt kamouflerade till en aktiveringsleksak som egentligen är en kamouflerad leksak. Eller något åt det hållet. Bollformad är den i varje fall och det närmaste Lus frivilligt tidigare varit en boll är hennes egen svagt bollformade mage och balansbollen därhemma "Langa hit den för bövelen" vrålade Lusen. "Jajamen!" tjohoade jag och langade glatt över den utan ytterligare uppmaning. Gång på gång.