Om tiden, swoshet och Snigeln

Jahop. Nu har det gått en sisådär väldans massa tid nu igen. Jag förstår liksom inte riktigt vart den där tiden tar vägen. Swosh säger det och helt plötsligt är det dags att plocka fram påskfjärdrarna, alldeles nyss tjohoade vi oss runt en midsommarstång. Jag förstår verkligen inte. Inte heller förstår jag varför det är så snålt med uppdateringar. Eller jo. jag förstår egentligen. För det var ju det där med tiden nu igen. Tiden som sa swosh. 

Det har i sedvanlig oordning hänt både det ena med det andra. Såklart. För det där med att hända saker det är ju liksom ganska direkt korrelerat till swoshandet. För att inte chocka bloggen helt i sin tillvanda ensamhet så tror jag att det får bli ett inlägg per husdjur framöver med lite uppdateringar om vad vi pysslat med. Jag tror faktiskt det.

Snigelprylen tjohoar på som bara den. Vi är inne på drygt 2 månader av kortison och dipentum för hennes mage. Hon står även på en diet bestående av renkött och hypoallergenic som godis när matte är för trött för att stå och se på hur kilovis med renskav försvinner till ingenting när det ligger där och svettas i ugnen (tänk om samma sak hände med en själv när man solade solarium.. tänk bara). Magen fungerar bra. Och dåligt. Bra som i att det hon poopar med lätthet kan förväxlas med puttekulor och skulle man råka trampa på en så kan jag lova att det känns igenom vandringskängorna. Ordentligt.  Dåligt som i att hon fortfarande poopar sjuhundraelva omgångar om dagen. Det blir mycket pooppåsar det ska ni veta. I övrigt vet vi liksom ingenting mer om hennes mage innan det är dags för nästa gastro/rektoskopi någon gång i sommar. Ovisshet liksom. Hennes rygg är nu, tack vare kortisonets fantastiska antiinflammatoriska egenskaper, väldigt bra. Hon är betydligt mer rörlig och alldeles fantastiskt läskigt yxgalen och flärpig till tusen. Vilket jag visserligen egentligen kanske inte borde se som något positivt. Egentligen. För det visar ju bara på hur pass besvärad hon faktiskt ändå har varit av sina ryggproblem innan. Senaste besöket med ryggen hos Ole Frykman ledde ju till lite, för Lyckas del, positiva besked. Hon har inte L7/S1 men en övertalig ryggkotpelare och behöver inte vara på koppelvila. Istället får hon tjohoa på bäst hon kan och bygga muskler på alla möjliga och omöjliga vis. Och det tackar vi för. Det tackar vi väldigt mycket för! Sen får vi ju se hur framtiden artar sig. Livslång eller bara långvarig kortisonbehandling är liksom inte optimalt ur muskelbyggarperspektivet. Inte alls bra. Men det tar vi när vi kommer dit. Ryggen bekymrar inte mig särskilt mycket. Det är magen som ger mig iskalla klumpar i magen och lite extra obehagligt hjärtfladder när jag tänker på det.

För att ha stått på en hög dos kortison i drygt 2 månader så tycker jag att vi har klarat oss skapligt bra gällande biverkningar. Hungrig som en flock utsvultna dingos är hon jämt, Hela tiden. Alltid.  Att ge henne mat är i dagsläget nästan förenat med livsfara och jag skulle helst egentligen vilja ha en lång lång tång när jag ska langa åt henne en godbit. Hungrig som sagt. Hål i magen, svälter, hälsar Snigel. I början drack hon väldigt mycket vatten och roade sig med att kissa inne lite varstans (min mobiltelefon som råkade ligga i sängen är väldigt glad för det. Så även matte som råkade ligga bredvid mobiltelefonen. Tack. Hemskt mycket tack).  Det har däremot minskat allteftersom vi trappat ner kortisonet. Tjock eller svullen har hon inte heller blivit. Än. Däremot har pälsen å det senaste börjat bete sig lite skumt. Hon har fått hårlösa partier på ena frambenet, på bakbenen, mer pälslöshet i armhålorna och skorvig mjällig hud. Det kan såklart vara kopplat till kortisonet även om den alopecin inte riktigt brukar se ut så här. Det kan även bero på något så enkelt att jag inte längre får ge henne fiskolja längre. Så skulle det också kunna vara. Eller så har kortisonet tryckt ner immunförsvaret såpass mycket att hon gått och fått en övertillväxt av demodex. Tjoho så roligt det hade varit. Verkligen.

Förutom allt det där tråkiga sjukdomsgrejset så har vi även såklart haft ruskigt roligt tillsammans. Snigel (och jag!) gick vår allra första Lydnadskurs. Och oj så kul det var! Snigel tog sig an uppgiften med samma hysteriska galenskap och tjoho som om det vore agility hon tränade och sedan första kurstillfället gör hon inget annat än att träna fritt följ. För sig själv. På varje promenad. Oavsett om hon går i midjebälte där tanken är att hon ska dra eller om hon egentligen borde tjohoa runt i skogen och leta grankottar i trädkronorna. Hon går fot. Mycket fot. Det enda som inte är lika världstjohigt i lydnaden är såklart apporteringen, Den är äcklig.

Samtidigt som Snigel gick Lydnad så gick Lusen en kurs i Htm. Eller ja, tanken var att Lus skulle göra det. Det var det verkligen. Matte tanke alltså. Lus höll inte med. På vart och vartannat kurstillfälle roade hon sgi med att checka ut efter en kvart - trettio minuter och ställa sig och stirra in i en vägg. Från att ha varit tokgladpeppad och piffig. Till att stirra in i en vägg. Den gör sånt de där prylen. Den gör sannerligen sådant ganska så ofta dessutom. Alltså fick Snigel hoppa in som standin. Och hoppa. Ja det gjorde hon. Högt och överallt och visade glatt upp Lusens hemläxor som vi aldrig någonsin tränat på, Snigel och ja. Den är liksom ganska så häftig den där prylen.

För tillfället så standinar hon på Fiskens kurs i belöningsutveckling också. Många gorillatassar bollar i luften på den damen. Sannerligen.

Träningsmässigt är hon, förutom de läskigt rappa käkarna som lätt sluts runt min arm likt en muräna när det vankas godbitar, nästintill en dröm. Så taggad. Så laddad. Så utomordentligt galen. Lyckas jag bara kanalisera galenskapen under vår träning så är hon helt magisk. Magisk säger jag bara.

Världens bästa, och mesta, lilla Snigelpryl. Är det möjligt att vara så häftig som du... egentlig

en?