När livet ger en en rak höger

I onsdags kom samtalet som kändes som ett slag i magen. Allting svartnade och hjärtat krampade.

Jag har väntat länge på att få svar från ännu en mag- och tarmspecialist gällande Lyckas mycket märkliga biopsisvar. Och nu i efterhand känner jag att jag gärna hade väntat ännu längre. Helst resten av livet. Helst hade jag aldrig velat får svaret alls och fått fortsätta tjohoa mig lyckligt ovetandes.

Men så blev det inte.

Lycka har, som jag fick veta innan jul, en överväxt av bindväv i magsäck och tjocktarm. Detta i sig visade sig vara så ovanligt att vår veterinär aldrig hade hört talas om det och hon lyckades inte heller hitta någon litteratur eller tidigare fall om det.Därför hörde hon av sig till Sveriges ledande gastroenterolog samt specialister i USA för att se om de någonsin stött på det samt vad detta innebär.

Jag minns bara samtalet som i en dimma, så det är säkert möjligt att jag missade något. Men det specialisten konstaterade var att det här väl inte var bra. Hon hade sett liknande utveckling hos b.la lundehundar, collies och cockerspaniel och att detta hos dem dels visat sig vara ett förstadium till cancer samt att det i de flesta fall utvecklas till atrofisk gastrit, samma sjukdom som avslutade livet på fantastiske Duc,bara 2,5 år gammal. Förutom det så har vi ju bindvävsproblematiken i sig där sannolikheten är stor att tillväxten fortsätter.

Enda alternativet vi har i dagsläget är att sätta in en mycket aggressiv behandling med prednisolon och dipentum under en 6-9 månaders period och sedan ta nya biopsier för att se hur det har påverkat henne. Samt ett byte av foder till en helt ny proteinkälla. Problemet här är det faktum att kortison rent generellt för med sig en rad med biverkningar, särskilt med en så hög dos, under så lång tid. Dessa biverkningar kan för Lyckas del komma att bli katastrofala eftersom kortison dels medför en förtvining av muskler, vilket i det här fallet är lite av en katastrof för Lyckas redan onda rygg där vi i nuläget redan jobbar så hårt vi kan med att bygga upp muskler för att stärka ryggen. Utöver det så försämrar kortison kvalitén på leder och senor, och Lycka har redan i dagsläget redan minst en senskada som hon kämpar med, förutom ryggen och nu även smärta från bogmusklerna. Kortison medför även försämrat immunförsvar, viktuppgång, trötthet och svårighet att bygga muskler (och en halv miljon annat otrevligt). Så för att försöka rädda hennes mage kan vi komma att förstöra resten av kroppen på henne. Dessutom vet vi inte alls om den här behandlingen kommer att ha någon effekt. Om vi har upptäckt det här i tid kan vi eventuellt få bindväven att gå tillbaka om jag förstod veterinären rätt, men vilka mikrochanser hon har till att bli frisk, det vet vi inte ens om det finns. Så ja, prognosen är inte bra. Inte alls.

Men vi har bestämt oss för att kämpa. Om det finns en mikrochans att hon kan klara av detta så är det den vi siktar på. Så länge hon kan anses ha livskvalité tänker vi fortsätta slåss med alla medel som finns.

Märk väl att Lycka vare sig ser eller beter sig som om hon vore sjuk. Väldigt sjuk. Hon har fantastisk päls, är bra i hullet (om än ojämnt musklad), piggaste och gladaste hunden i stan som helst tjohoar runt i överljudshastighet utan ett tanke på alla hennes fysiska åkommor. Enda gången Lycka verkade sjuk var när hon var liten, runt 4 månader, och det gick ganska så snabbt över. Hon har vare sig kroniskt dålig mage, vatten diarréer eller kräkningar. Så för vem som helst annars så ter hon sig som en ytterst frisk hund. Hälsan själv nästintill. Men skenet bedrar. Skenet bedrar så mycket som det bara kan. Hennes enda symptom är att hon ibland kan bli lite lösare i magen än normalt, hon bajsar fler gånger per dag än vad som är normalt och krånglar ofta på såvis att hon bajsar, sen någon minut senare så sätter hon sig och bajsar igen. Detta är hennes i nuläget enda symptom. Och hur många, med handen på hjärtat, hade ens kunnat tro att en hund med dessa symptom är dödligt sjuk?

Min stora bitterhet och ångest i det här är att jag och veterinären förlitade mig för mycket på hennes yttre, för mycket på hennes brist på symptom. Hade jag inte gjort det så hade Lycka genomgått en gastroskopi redan i december 2013 och då hade saker och ting kanske sett annorlunda ut idag. Chanserna till behandling hade kanske varit bättre.

Med det här vill jag vädja till er därute som har hundar som kanske inte är helt perfekta i magen, hundar som kanske bajsar fler gånger än vad som är normalt, hundar som till och från får dålig mage utan direkt synbar orsak. Snälla. Ta det på allvar. Snälla. Avfärda det inte som vanlig "vallhundsmage" (ett uttryck som för övrigt blivit skrämmande normaliserat i mina ögon). Ta det på allvar. Gå till veterinären. Få veterinären att ta det på allvar. Sen, när det visat sig att hunden faktiskt inte var sjuk. Var glad, glad med vetskapen om att du nu faktiskt vet. För faktum kvarstår, en "normal" djurägare hade aldrig ens påbörjat en utredning på Lycka med de symptom som hon har. En "normal" djurägare hade inte fått veta att hunden inte tar upp vare sig B12 eller folsyra innan det skulle vara försent att göra något överhuvudtaget. En maghund behöver inte alltid vara dålig i magen, den behöver inte alltid ha dålig päls, och den behöver inte vara trött eller orkeslös. Särskilt inte när det kommer till en ras som med lätthet verkar kunna springa vidare med ett brutet ben utan att inse att den har ont.