Stockholm Hundmässa

Förra året gick jag runt ensam på mässan och tänkte "nästa år, ja, nästa år är jag här med Snigel, Snigel som då är stor nog att ställas ut". Ja, så tänkte jag då. Riktigt så blev det inte. Ingen utställning för Snigel. Dels så visste jag inte om hon skulle stå på karensklassad medicin lagom till utställningen och dels vill jag inte riskera att ge henne en obehaglig upplevelse om domaren skulle råka peta fram smärta från hennes rygg. Alltså lade vi tidigt ner det projektet. Men, det blev faktiskt så ändå, att jag fick gå på mässan med både Snigel och Räka som idag agerat klapphundar i rasmontern. 

Att Snigel skulle tycka det var toppen det visste jag, men jag var osäker på hur hela mässmiljön skulle hanteras av den tidigare människorädda, stressade, miljökänsliga räkprylen. Men jag hade inte behövt oroa mig. Fröken skötte sig fenomenalt hela dagen. Traskade runt bland montrarna, gick fram för att hälsa och bli klappad av alla som lockade på henne. En stjärna helt enkelt. Det enda som hon reagerade på under dagen var vissa partier i golvet i ena hallen. Kan inte riktigt förklara konstruktionen,men första gången hon klev på ett sådant parti vickade en sten till och efter det var de superläskiga och hon kunde inte släppa den känslan på hela dagen. Förmågan att avreagera har vi ännu inte lyckats hitta någon giltig uppgradering för men vi på supporten jobbar så fort vi kan med att finna en lösning. Men förutom det var hon så in i bänken fantastisk. Barn, vuxna, stora, små, gamla, unga, alla fick klappa. Några fick till och med en puss. Makalösa lilla hund! För 3 månader sen, när hon kom, fick jag inte ens ta i henne. Nej, hon var såklart inte helt oberörd, det vore lögn att påstå, men hon var helt kontaktbar, tog godis, viftade på svansen och nosade runt vilket är helt makalöstbra saker med tanke på hur hon blivit tidigare nörnhin blivit stressad och fullständigt stängt ner all verksamhet. 

Snigel tjoade runt och älskade nästintill hela världen. Som väntat ungefär.

För att göra hela dagen ännu bättre slirade bästa Tant P och Herr Räv in på en tågräls nånstans imorse varpå Lus, som tyvärr inte kan vara monterhund då det än en gång saknas en Whipeltiemonter, slapp vara hemma ensam utan fick sällskap av kioskmongot från wingfield. Vilken lycka!

Shoppig blev det såklart av alldeles onödvändigt nödvändiga prylar vi bara måste ha och imorgon blir det ännu en vända för att shoppa de nödvändiga onödvändiga prylarna jag inte shoppade idag samt för att heja på Tant Tova och hennes ulligt gulliga mammuthund Divo i ringen och såklart kika på alla fina pyrrar som ställs ut.