Vi gillar adaptil. Vi gör verkligen det.

När Fixa kom så var hon en ganska nervös och stressad liten pryl. Hon såg mest ut som en räka där hon stod ihopkrokad som ett upp och ned på vänt U. Svansen låg så långt in under magen att den kittlade henne i näsborrarna och minsta rörelse från mig fick henne att raskt hoppa undan. Jag hade laddat upp med adaptil adapter hemma och hon hade med sig en thundershirt som fick sitta på mest för jämnan de första dagarna. Så fort hon blev bekväm nog i att låta mig ta i henne så fick hon även ett adaptil halsband.

Fröken började efter bara 12 timmar göra framsteg och ta kontakt med mig samt låta mig ta i henne. Att lyfta henne eller på annat vis fixera henne fanns däremot inte på kartan. Men oavsett så var mängden av framsteg enorm skulle jag vilja påstå med tanke på att jag första kvällen ägnade två timmar åt att försöka få av henne selen. Framstegen rusade på i rasande fart. Det blev liksom lite mer av ett frammaraton än just framsteg om jag ska vara ärlig och det tog inte särskilt lång tid innan hon uppförde sig som en i princip helt normal hund med mig. Hon lärde även känna ett flertal "främlingar" som hon ganska så snabbt fick förtroende för, även om människomöten inte är hennes forte. Idag har hon lärt känna ett ganska så stort antal människor som får lov att klappa och hantera henne och hon hälsar ofta nyfiket på vissa utvalda intresserade främlingar vi möter ute och låter sig bli klappad. Hon har inte heller några problem med att vistas i folktäta omgivningar, även om hon kan vara lite spattig vid höga ljud och oväsen, men då kollar hon av min reaktion och så länge jag är lugn så brukar även hon lugna ner sig och köpa läget. En fantastiskt duktig liten Räka som har nått så oändligt mycket längre i sin utveckling än vad jag trodde var möjligt när jag först träffade henne.

Hur som haver. Åter till poängen i soppan. När hon kom visade hon ganska så omgående en förkärlek till att inta enorma mängder med vatten. Enorma mängder med vatten som ledde till att hon även kissade därefter. Inomhus. På mattor. På golv. Ofta, mycket och nästintill precis hela tiden. Jag tillskrev detta hennes stress och lät det bero. Sen efter kanske två veckor avtog det och Fixade slutade kissa inne utan att jag egentligen ens uppmärksammade det. Hon var ju betydligt mindre stressad så det var ju inte så konstigt.

Sen, i slutet av oktober, började det igen. Det dracks och det kissades om vartannat och ibland verkade det som om hon gjorde båda sakerna samtidigt. Jag började bli lite smått tokig här ska villigt erkännas. Kollade urinprov men inget som helst onormalt. Men sen en dag när jag skulle flytta på en kontakt därhemma så såg jag att adaptiladaptern var slut. Och visst, jag vet att de räcker i ca 30 dagar men sånt håller ju inte jag reda på. Började räkna lite på när jag hade satt in adaptern samt när hon fått adaptilhalsbandet och insåg att kissandet faktiskt sammanföll rätt bra med när båda produkterna borde ha tagit slut. Raskt införskaffades nytt för att testa min teori. Och ser man på. Efter 4 dagar med adaptil om halsen samt hemma upphörde kissandet igen och hon återgick till att dricka mindre vatten.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag gillar adaptil. Väldigt mycket. Och jag kan inte låta bli att fundera på om Snigels polyuri/polydipsi förra hösten mer hade att göra med valpstress än något faktiskt fysiologiskt fel. För jag testkörde ju en vända med adaptilhalsband på henne precis ungefär exakt under den perioden som hennes symptom helt klingade av (och vi hittade ju aldrig någon riktig förklaring till hennes problem trots omfattande utredning, förutom uvi-n hon haft och behandlats för som pyttevalp). Att pyrrar är enormt  lite stresskänsliga är väl ingen direkt stadshemlighet om man säger som så.

Jag körde även adaptil i kombination med zylkene på Snigel en vända i somras när vi var på landet. Första tiden hade hon ganska så svårt att hantera en helt ny miljö med flera olika människor som gick in och ut i i ett stort hus hon aldrig hade varit i. Hon sprang mest runt som en tetting och försökte hålla koll på alla och försökte desperat upprätta någon form av kontrollerad tidsbestämd in och ut-passering för samtliga i hushållet. Helst med förhandsgodkända passeringstillstånd.  Men efter några dagar med adaptil och zylkene så lugnade hon sig och sommaren tuffade på så lugnt som den nu kan när man är en berger.

Så ja, vi gillar adaptil. Vi gör verkligen det.