att dras baklänges genom en ventilationstrumma

När Snigel gjorde BPH träffade vi såklart ett helt gäng med goa bergerägare. Bergerägare som var utrustade med fiffigheter så som kamera till exempel. Duktiga Leona fotade som bara den och helt pkötsligt, antagligen mot bättre vetande, hade hon gått med på att fota familjebilder på bonusfamiljens familj samt min lilla familj. Att fota bonusfamiljens familj gick ju som en dans. Välartade hundar som gjorde vad man sa åt dem och en matte och husse som posade som om de aldrig gjort annat. Fantastiskt!

Sen var det vår tur. Eller otur kanske är mer rätt och riktigt. Eller snarare fotograf Leonas otur om man ska vara helt ärlig här. För i sedvanlig ordning kan jag och min hundfamilj aldrig någonsin bara vara så som normalt folk och hund mest är. Nej. Det är vi bevisligen alldeles för genomtokiga för. Alltså börjades ett vad som måste ha känts som ett evighetslångt hårslitande för fotografen. För mig kändes det mest som att dras baklänges genom en ventilationstrumma iförd antarktsisolerad rymddräkt. Osmidigt, klumpigt, ytterst svettigt, alldels omöjligt onödigt och tålamodsprövande. För ja. Vi är ju inte som vi ska. Inte alls. Kika själva så kanske ni förstår.

Stort tack till Leona för fina, naturliga bilder som visar precis hur vi är!

Likheten mellan Snigel och vargen i Bamse blir liksom inte mindre slående med åldern.