Influensa säger jag bara. Influensa.
Årets virusangrepp däckade mig från fotknölarna och uppåt i ungefär en vecka. Tjoho sa hundarna första dagen. Sängliggande matte är ungefär det bästa som finns eftersom det är så fantastiskt mycket roligare att grävlingsmangla i en säng fylld med en matte än vad det är att grävlingsmangla i en säng utan mattefyllning. Dag två innehöll en betydligt mindre mängd av tjoho men det gick ändå ganska bra att mangla grävling några vändor under dagen. Dag tre innehöll inte en endaste lite gnutta tjoho, bara en smula "mäh" och en gnutta "kom igenrå matte". Dag fyra avbröt de alla försök till återupplivning av den feberdäckade, hostsnörvelslemmande matten och åt upp en möbel istället.
Influensa. Fy fan.
Hur som haver, när jag började återkomma till de levandes rike började nästa vända av Fy Fan. Nämligen Snigeldjurets inbokade tid för gastro och rektoskopi den 17 oktober. Ångest är väl det snällaste man kan kalla det där svarta monstret som sliter hål på mig inifrån och gör sitt bästa för att få hjärtat att slå i otakt mest hela tiden. Gruvlig Ångest.
Men undersökningen gick bra. Snigel tjohoade sig ut från kliniken i sin sedvanliga överljudshastighet och skuttmuppade sig runt hemma i lägenheten halva kvällen. Biopsisvar kommer att dröja minst två veckor. Det veterinären kunde säga bara baserat på själva undersökningen var att hon inte hade sett några synliga magsår, inga polyper samt en fibrotisk (förtjockad) tjocktarmsvägg som inte kändes normal. Men att få diagnosen kronisk kolit är nog något jag känner att vi skulle skulle kunna leva med. Jag har föreställt mig ack så mycket värre saker senaste månaderna att en kronisk tjocktarmsinflammation skulle kännas som rena friskförklaringen ändå, även om det kan leda till livslång medicinering och bakslag i mängder. Men vi får invänta provsvar. Tills dess umgås jag flitigt med Ångest och gör mitt bästa för att försöka undvika en cirkulatorisk kollaps och hjärtsnurp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar