Tjoho sa Snigel när hon träffade sin mamma för första gången sedan hon var en liten minipluttig vinbärssnäcka och skällde sitt allra mesta. Sen fortsatte hon skälla. Och skälla. Och skälla. Samtidigt som svansen propellerviftade och Snigeldjuret skuttade jämfota runtomkring. För glad var hon. Typ. Och skällig. Och glad. Och förvånad. Och lite muttrig. Och skällig. Igen. I säkert 20 minuter skällde hon på sitt moderskepp som mest förundrat tittade under lugg på Snigeldjuret samtidigt som hon suckade och kom fram till att Svenskar, eller i det här fallet hittepåsvenskar nog inte alls är som de ska. Faktiskt. Efter 20 minuter av öronbedövande Snigelvrål så tröttnade Mamma Cera och gav sig in i kakafonin hon med och visade precis vart Snigel fått sin eminenta lungkapacitet ifrån.Sen drog Lusen en whippetrepa tvärs igenom skogen och mor och dotter hängde genast med i leken. Sen var det klart. Bästa kompisar alla tre. Ungefär.
Alla tre samsades så fint hemma hos mig under helgen och Snigel verkade väldigt glad över att ha sin mor på besök.
På lördagen vankades det rasspecial. Strålande sol, minst hundra grader varmt och fantastiskt sällskap och oändligt många vackra bergers. Vad kan vara bättre än det liksom?
Snigel skötte sig väldigt bra förutom några obligatoriska skorpinontagg och illvråls sekvenser när nån enstaka hund kom lite för nära. Annars var hon hur cool som helst och Lus... ja, kära lilla Lus gjorde som vanligt och blev nästintill osynlig och gjorde i sedvanlig ordning inget som helst väsen av sig.
Matte var som vanlig alldeles kräknervös över att visa upp Snigel i ringen och ställde darrande och likblek upp oss när det var vår tur. En tur som väl inte gick så väldans vidare värst bra kan man väl lugnt påstå. Men så är det när man har världens bästa lilla Snigel som i sin tur har världens bästa, mesta och häftigaste små fladderöron som gör exakt som de vill, när de vill. Nämligen att på äkta Snigelmanér stå alldeles rakt upp och lite ofint peta den ytterst franska domaren lite mer än lovligt mycket i ögat. Den ytterst franska domaren verkade inte uppskatta detta oartiga petande och meningar som "pas possible", "catastrophe" och "mais ce n'est pas une face rase comme ça" haglade. Och vad ska man säga? Han har ju inte helt fel. För hur dessa öron ens kan vara möjliga förundrar jag mig över varje dag. Jag menar det finns ju faktiskt en tyngdlag som borde respekteras. Och vilken fullständig katastrof det skulle vara om Snigel inte var precis så som hon var! Une vraie Catastrophe! Och nej, om man bara tittar på hennes parabolöron så ser hon inte så speciellt face rassig ut. Men om man däremot bortser från de där två spinackerna hon har till öron så är hon faktiskt en alldeles utomordentligt vacker liten berger. Fantastique rent av!
Ett "good" blev det, med kommentaren att det berodde på öronen. I övrigt fick den lilla prylen mycket fin kritik om jag får säga det själv. Allra finast är nog schäfer kommentaren - för han har ju inte fel den däringe fransosen!
"Komplett saxbett, exemplar med raka öron som påminner om en schäfer. Utmärkt pigmentering, mycket bra rygglinje, god kondition. Mycket bra benställning och has. Bra och parallell bakifrån"
Strålande trevlig dag hur som helst och vi körde nöjda, solbrända och utmattade hem och bänkade oss på balkongen i det utomordentliga vädret. Hundarna passade på att plantera om i några av mina nyplanterade krukor innan de slocknade alla tre.
Söndagen ägnades åt en liten tur till hundensdag firandet i Sollentuna där vi kikade runt lite med hundarna innan det var dags att åka och vinka av Snigelmamma och matte vid tåget.
Härlig helg som avslutades med två mycket nöjda hundar utspillda i soffan och en minst lika trött och nöjd matte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar