Sen den senaste Snigelöronkatastrofen har jag liksom låtit det här med schäferöronen bero. Jag har låtit bli. Lagt ner. Struntat i. Gett fan i dem helt enkelt. Det kändes liksom inte som någon mer idé. Vill hon ha spinnakers till öron så får hon helt enkelt lov att ha det. Jag får bara se till att förankra henne väl vid storm och oväder.
Förra veckan drabbades jag dock av ett återfall och rotade fram tejpen och tejpade om öronen ett par varv. Bara för att två dygn senare inse att det återigen, än en gång var en mycket dålig idé. En idé som bara leder till tovor och öronpälsbortfall. Med tanke på att båda öronen pekade rakt upp trots både tejp och häftmassa lindade om dem, ja, då är det helt enkelt inte meningen.
Men så hände det. Alldeles nyss. Satt och tränade med Lushund medan Snigel satt i soffan på vänt. Sneglar åt hennes håll och hajar till. Huh? Vad falls?
Jo, mycket riktigt. Ni ser rätt. Bilden är inte manipulerad och öronen har inte fått öronvecksmassage på hela dagen.
Ett par minuter senare är det Snigels tur att träna och jag vänder mig åt hennes håll och slår bokstavligt talat hakan i knäna.
Inte heller denna bild är vare sig manipulerad eller öronvecksmasserad.
Plötsligt händer det alltså!
Vad öronen gör just precis nu är däremot ingenting jag känner att jag har någon som helst skyldighet att rapportera. Så det så.
Lushunds öron är, för den som undrar, precis lika slokiga som hennes ledsna långsnok. Precis som vanligt. Precis som det ska vara.
Vakker uansett :)
SvaraRadera