Är du på förhand trött och less på inlägg där folk skryter om sina fantastiska hundar så kan du hoppa över nedanstående text omedelbums. För sanna mina ord om detta inte kommer bli den mest skrytiga text jag någonsin skrivit.
Nu ska jag nämligen skryta om min alldeles fantastiska lilla Snigelvalp. Snigelvalpen är nämligen alldeles fantastisk på väldigt många vis, men i just det här inlägget kommer jag att fokusera på något så ovanligt som hennes oöverträffade veterinärbesöksfärdigheter. Snigel är nämligen väl tränad inom området, dels såklart för att vi jobbar på en veterinärklinik, men allra främst därför att Snigel haft lite otur sina första månader hos mig.
Snigel drog, som tidigare nämnt, på sig en urinvägsinfektion orsakad av poopbakterier (E.coli) eftersom hon så glatt mumsade sitt eget poop som liten liten Snigel. Denna lilla infektion har sedermera krånglat till det ganska så ordentligt i den lilla Snigelkroppen och urinvägskissandet har fortsatt trots antibiotika och ett otal negativa bakterieodlingar. Därför har vi sedan september fått ägna oss åt allehanda hemska snigelplågar aktiviteter. Aktiviteter som brukar få de flesta valpar att yla i högan sky och för lång tid framöver vilja hålla sig så långt borta från veterinärkliniker som möjligt. Men inte Snigel.
Vi har tagit blodprov på henne med knappt ett endaste ynk som reaktion. Hon har ultraljudats ett otal gånger. Nu senast i förra veckan fick hon ligga på rygg i närmare 40 minuter under ultraljudet och det enda den lilla fröken gjorde var att då och då knipa ihop ögonen lite och slicka mig på näsan. Annars låg hon blixt stilla. Vad som imponerade mig än mer var vad hon gjorde när veterinären, vid två olika tillfällen skulle ta en cystocentes. Alltså ett sterilt urinprov som tass med en kanyl, rakt genom magen och direkt ur urinblåsan. Ingenting. Inte ett enda dugg gjorde hon, förutom ett litet litet pip första gången. Andra tillfället vi skulle ta en cysto så var hennes blåsa så himlans pytteliten att veterinären fick försöka åtta gånger innan hon fick ge upp. Inte ett enda knyst sa Snigel. Hon låg stilla, blixtstilla på rygg och knep kanske ihop ögonen lite lite extra när kanylen stack till. Detta sker förövrigt inte på kliniken vi jobbar på utan på ett helt annat ställe där hon aldrig varit innan och således inte känner någon. När hela processen var slut så avslutar hon med att slicka veterinären på näsan och vifta på hela sig själv. Veterinären som hon inte kände. Veterinären som stuckit henne i magen fler gånger än en långsur geting.
Häromdagen lyckades Snigel inhalera något på promenaden. Något i en storlek som inte alls lämpar sig för små magar. Inte alls. Hon blev nästintill förstoppad och matte blev såklart alldeles kallsvettig. Så in för röntgenbilder. De flesta hundar brukar inte slå klackarna i taket av glädje över att få ligga på vare sig sida eller rygg, men Snigel sa inte ett pip. Hon låg alldeles stilla och det var knappt så att man behövde hålla i henne. Hon bara finner sig i det och härdar lugnt ut. Några timmar senare fick vi röntga igen. Något som gick exakt precis lika bra och Snigel avslutade det hela med att slicka veterinären i armhålan och vifta på hela sig själv. Igen.
Förstoppningen löste sig och vad det än var så verkar det passera. Så ingen fara på taket där, bara så att ingen blir oroad!
Varje dag petar jag i Snigel 14 tabletter av olika slag, dels medicin för hennes inflammerade urinblåsa dels medicin för hennes stackars mage som inte alls mår bra av alla mediciner, samt kosttillskott för både urinvägar och mage. Hon genomskådade köttbulletricket på en dag så det fick jag sluta med. Istället måste jag peta ner dem i halsen på henne. Vilket självfallet är obehagligt, men likväl, varje gång jag ropar på henne att det är dags för mediciner så kommer hon tjoandes, sätter sig framför mig och viftar på svansen och gapar medan jag petar ner tablett efter tablett. Hela processen avslutas med en obligatorisk slick på mattes nästipp och ett vift på hela sig själv.
Dålig mage, kräkningar, ständigt kissande och tråkiga förhållningsorder gällande mat och ett evigt klämmande och kännande från både matte och veterinärer. Men den bästa lilla Snigeln är precis lika glad ändå. Den bästa lilla Snigeln älskar fortfarande jobbet och alla som jobbar där precis lika mycket som innan och hon blir precis lika glad när man lyfter upp henne på ett undersökningsbord som om man gav henne en tallrik köttbullar.
Goaste, bästaste, tåligaste mest underbara lilla Snigelunge! Tänk vilken tur jag har som fått mig ett sånt här ljuvligt duktigt litet kryp!
Tråkigt att hon är sjuk men vilken duktig hund! Många hundar hade inte varit så tillmötesgåenden. Kanske vet hon att ni vill hjälpa henne?
SvaraRaderaSofia
www.echosierra.se