Då jädrar blev Lusen akutpanikhalt

I måndags upptäckte jag att LusHund fått sig ett riktigt aj! på ena bakbenet. Ett jätte jätte jätte stort läskigt sår på ena bakbenet. Jätte stort alltså. Och läskigt. Läskigt för att man såg både ben och senor. Sa jag att det dessutom var jätte stort? Jag tror såret var nästan en hel centimeter i diameter alltså. Ruskigt stort, verkligen.

Då klockan var mycket och vi precis skulle till att stänga kliniken bestämde sig veterinären för att limma ihop såret, och sen avvakta och se hur det skulle se ut efter natten. Personligen så tycker jag väl ungefär precis just här att vi kanske haft nog med limmande senaste tiden inom den här familjen, det har ju som nämnt tidigare inte gått så vidare bra. Men det verkar fungera betydligt bättre när någon som är utbildad inom limmandets konst faktiskt håller i tuben. Mycket bättre. 

LusHund blev tvättad, limmad och sedan bandagerad, självfallet med rosa bandage. 

Innan jag upptäckte såret, av en ren slump, hade hon inte visat minsta tillstymmelse till att ha ont någonstans. Men så fort bandaget kom på så blev hon självfallet akuthalt. Såpass halt att hon kände sig nödgad att lyfta upp det bandagerade bakbenet högt över huvudet. Så högt att jag faktiskt trodde att hon skulle lyckas antingen stuka eller rent av bryta bäckenet. Så högt att hon med lätthet kunde vila bakbenet ovanpå sin egen rygg utifall att hon kände för det. Ynklig och lusigt värre. Och överrörligt.

Väl hemma insåg jag att det största problemet inte låg i att Lus själv skulle gnaga på bandaget (vilket hon självfallet skulle), nej det största problemet var såklart Snigel. Snigel som inom loppet av fyra sekunder från det att vi klev innanför ytterdörren försökte ge Lushundens bandagerade tass en omgång som mest gick att liknas vid när Musse Pigg och Kalle Anka äter majskolv på Kalles Jul. Men desperation är självfallet alla problemlösningars moder. Så vad gör man? Jo, man sätter såklart krage på båda två. 

Något som visade sig vara en alldeles fantastiskt bra plan. Om man inte har mina hundar vill säga. För det tog inte lång stund innan Snigel lyckats åla sig runt såpass mycket att hon hade kragen som en upp och ned på vänd kjol kring midjan. En kjol som inte visade sig vara speciellt lätt att få av skulle jag även vilja inflika. En kjol som gav henne en destruktiv svängradie av en smärre tornado som ilsket virvlade sig igenom hemmet och rev ner det mesta i sin väg.  LusHunds uppblåsbara krage visade sig dessutom vara en av de sämsta  sängkompisar man kan tänkas ha. Särskilt när hunden envisas med att sova under täcket, i ens armhåla.  Men morgonen därpå satt bandaget ännu kvar så lite bra gick det väl ändå. 

Såret visade sig läka fint med limmet så vi slapp ta fram nål och tråd. Senare på kvällen åkte vi till agilityn för att mest larva runt lite försiktigt med invalidoLusen. Hon var helt ohalt på planen och skuttade runt som om inget hänt. Tills jag bad henne göra något hon för tillfället glömt hur man gör. Något som för tillfället Lus tycker har gått och blivit tokläskigt. Nämligen platta tunneln. Då jädrar blev Lusen akutpanikhalt och lyfte än en gång bakbenet så högt så att hon med lätthet hade kunnat vila tassen mitt mellan ögonen på sig själv. Kan inte. Ont här. Massor med Aj! Ser du inte matte? 

Två sekunder senare spurtade hon iväg och seglade elegant över två hopphinder och kastade sig in i en tunnel. Ohalt som sagt. Åter till platta tunneln. Akutpanikhalt. Igen. Således gav jag upp. Igen. 

Har en obehaglig känsla av att somliga i det här hushållet är betydligt mer intelligenta än somliga andra. Och att somliga utnyttjar detta till sin fördel, gentemot somliga andra. Bara en känsla jag har. Bara en liten liten känsla. 

Ikea har till och med praktiska påsar

Finns det något mer svenskt än Ikea? Ytterst tveksamt. Finns det något mer praktiskt och funktionellt än Ikea? Ytterst tveksamt.

Ikea har till och med praktiska påsar. Påsar som går att ha till allt. Och då menar jag verkligen allt.

För en tid sedan när Snigel blev lite extra sjuk av sin medicin i både stjärtfjäder- och morrskallhörnet upptäckte jag ännu ett fantastiskt bra användningsområde för den berömda fantastiska Ikea-kassen.

Det här med valp som blir akut tvärdålig i både fram- och bakhörn, samtidigt, mitt i natten är något som vanligens leder till lakansbyte och ännu en tvätttid samt stålullstvagning av både matte och Lushund som alltid av någon anledning alltid befinner sig inom avfyrningszonen. När den här akuta tvärdåligheten infinner sig, framförallt mitt i natten när man sover som bäst, är det ofta ganska så ont om tid. Ont om tid för att försöka rädda så mycket som möjligt av inredning samt LusHund. Ont om tid för att hinna få ut valp i utomhuset innan katastrofen är ett faktum.

Alltså kom jag på ännu ett alldeles fantastiskt användningsområde för den eminenta Ikea-kassen. Om man ställer en kasse bredvid sängen när man går och lägger sig, precis på armslängds avstånd så står den precis nära nog för att man jätte jätte blixtsnabbt ska hinna få tag på den när man hör att Snigel vaknar och ännu snabbare hinna hiva ner Snigel i kassen, precis i lagom i tid innan akutdåligheten infinner sig. Den finurliga kassen är nämligen både vattentät och håller för att bära ner minst en tio kilos hund nerför trappen och ut i utomhuset. Den finurliga kassen är även billig nog för att man genast efter användandet ska kunna förpassa den i soptunnan utan att drabbas av någon direkt ekonomisk kris.

Så tack Ikea! Ett riktigt stort tack för ännu en fantastiskt användbar uppfinning!

Vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax

Just nu har vi ganska så mycket för oss på vardagskvällarna. Tre dagar i veckan är vi på kurs, två dagars agility för Lushund och en dags shapingkurs för Snigel. På agilitydagarna är självklart Snigel med, men tanken är då att hon lite fint ska sitta och pausa i en bur i närheten. Sitta eller ligga sådär lite fint, uppmärksamt och tyst och bara titta på och drömma om den dagen då det är hennes tur att tjoa runt på agilityplanen.

Så var i varje fall tanken. Min tanke. Snigel hade dock en helt annan syn på saken. I den där pausburen kan man nämligen hänga sig i taket som en liten apa och vråla som en skadeskjuten bäver i en björnsax. Jo för det kan man visst göra. Det blir tydligen bäst så.

Ännu bättre blir det om man gör detta från det att matte och Lushund äntrar planen tills dess att de båda gråtandes av mental skrik- och vrålutmattning släpar sig av planen. Då vrålar man gärna lite extra av glädje.

Behöver jag säga att jag får ett fullständigt spel utav detta tilltag? Jag blir alldeles matt och geléaktig i hjärnan och jag vill faktiskt helst bara drämma näven och/eller huvud i första bästa betongvägg. Vilket jag inte gör. För det hade såklart varit dumt. Men jag kan lova att LusHundens kampleksaker har fina frustrationstuggmärken, inte av hunden såklart, utan från matte.

Nej, såhär kan vi verkligen verkligen inte ha det. Matte blir dum i huvudet och kan inte koncentrera sig och Lushund blir alldeles väldans mer ynklig och låg än vanligt.

Således tog jag tag i operation burträning igen, men denna gång med en ordentlig träningsplan och tydliga kriterier.

Har under veckans lopp kört korta pass på ett par minuter en eller flera gånger per dag där fokus har legat på att värdeladda buren, vänta på frisignal samt frivilligt tjoa sig in i buren i full fart.

Och sanna mina ord om det inte har gett resultat! Ordentliga sådana! Herreminje vad denna lilla fröken är snabblärd. Är man bara tydlig med vad man vill så förstår hon faktiskt mer än väl.

Tidigare så bävervrålade hon 120% av tiden i runda slängar. I början av veckan, efter endast två dagar med kortare träning så vrålade hon ca 70% av tiden, resten låg hon uppmärksamt stilla i buren och tittade på. Två dagar senare vrålade hon knappt 20% av tiden och tystnade nästan så fort jag sa till.

Utvecklingskurvan ser liksom ganska så himlans fantastisk ut om man skulle få för sig att göra ett exceldiagram av dem. Något jag självklart inte gjort. Inte alls.

(men om man nu skulle ha gjort det så skulle den se ungefär så här ut:)

Jag känner just nu väldans mycket hopp om livet och målet om att kunna ha Snigel på vänt i en bur, vid sidan av annan träning, kanske till och med med öppen bur känns faktiskt som en inte helt ogenomförbar plan. Målsättningen är att hon till årsskiftet ska klara av ett helt kurstillfälle i buren, alldeles tyst och lugn. Och jag tror faktiskt bannemig att detta är något hon kommer att klara av!

Oöverträffade veterinärbesöksfärdigheter

Är du på förhand trött och less på inlägg där folk skryter om sina fantastiska hundar så kan du hoppa över nedanstående text omedelbums. För sanna mina ord om detta inte kommer bli den mest skrytiga text jag någonsin skrivit.

Nu ska jag nämligen skryta om min alldeles fantastiska lilla Snigelvalp. Snigelvalpen är nämligen alldeles fantastisk på väldigt många vis, men i just det här inlägget kommer jag att fokusera på något så ovanligt som hennes oöverträffade veterinärbesöksfärdigheter. Snigel är nämligen väl tränad inom området, dels såklart för att vi jobbar på en veterinärklinik, men allra främst därför att Snigel haft lite otur sina första månader hos mig.

Snigel drog, som tidigare nämnt, på sig en urinvägsinfektion orsakad av poopbakterier (E.coli) eftersom hon så glatt mumsade sitt eget poop som liten liten Snigel. Denna lilla infektion har sedermera krånglat till det ganska så ordentligt i den lilla Snigelkroppen och urinvägskissandet har fortsatt trots antibiotika och ett otal negativa bakterieodlingar. Därför har vi sedan september fått ägna oss åt allehanda hemska snigelplågar aktiviteter. Aktiviteter som brukar få de flesta valpar att yla i högan sky och för lång tid framöver vilja hålla sig så långt borta från veterinärkliniker som möjligt. Men inte Snigel.

Vi har tagit blodprov på henne med knappt ett endaste ynk som reaktion. Hon har ultraljudats ett otal gånger. Nu senast i förra veckan fick hon ligga på rygg i närmare 40 minuter under ultraljudet och det enda den lilla fröken gjorde var att då och då knipa ihop ögonen lite och slicka mig på näsan. Annars låg hon blixt stilla. Vad som imponerade mig än mer var vad hon gjorde när veterinären, vid två olika tillfällen skulle ta en cystocentes. Alltså ett sterilt urinprov som tass med en kanyl, rakt genom magen och direkt ur urinblåsan. Ingenting. Inte ett enda dugg gjorde hon, förutom ett litet litet pip första gången. Andra tillfället vi skulle ta en cysto så var hennes blåsa så himlans pytteliten att veterinären fick försöka åtta gånger innan hon fick ge upp. Inte ett enda knyst sa Snigel. Hon låg stilla, blixtstilla på rygg och knep kanske ihop ögonen lite lite extra när kanylen stack till. Detta sker förövrigt inte på kliniken vi jobbar på utan på ett helt annat ställe där hon aldrig varit innan och således inte känner någon. När hela processen var slut så avslutar hon med att slicka veterinären på näsan och vifta på hela sig själv. Veterinären som hon inte kände. Veterinären som stuckit henne i magen fler gånger än en långsur geting.

Häromdagen lyckades Snigel inhalera något på promenaden. Något i en storlek som inte alls lämpar sig för små magar. Inte alls. Hon blev nästintill förstoppad och matte blev såklart alldeles kallsvettig. Så in för röntgenbilder. De flesta hundar brukar inte slå klackarna i taket av glädje över att få ligga på vare sig sida eller rygg, men Snigel sa inte ett pip. Hon låg alldeles stilla och det var knappt så att man behövde hålla i henne. Hon bara finner sig i det och härdar lugnt ut. Några timmar senare fick vi röntga igen. Något som gick exakt precis lika bra och Snigel avslutade det hela med att slicka veterinären i armhålan och vifta på hela sig själv. Igen.

Förstoppningen löste sig och vad det än var så verkar det passera. Så ingen fara på taket där, bara så att ingen blir oroad!

Varje dag petar jag i Snigel 14 tabletter av olika slag, dels medicin för hennes inflammerade urinblåsa dels medicin för hennes stackars mage som inte alls mår bra av alla mediciner, samt kosttillskott för både urinvägar och mage. Hon genomskådade köttbulletricket på en dag så det fick jag sluta med. Istället måste jag peta ner dem i halsen på henne. Vilket självfallet är obehagligt, men likväl, varje gång jag ropar på henne att det är dags för mediciner så kommer hon tjoandes, sätter sig framför mig och viftar på svansen och gapar medan jag petar ner tablett efter tablett. Hela processen avslutas med en obligatorisk slick på mattes nästipp och ett vift på hela sig själv.

Dålig mage, kräkningar, ständigt kissande och tråkiga förhållningsorder gällande mat och ett evigt klämmande och kännande från både matte och veterinärer. Men den bästa lilla Snigeln är precis lika glad ändå. Den bästa lilla Snigeln älskar fortfarande jobbet och alla som jobbar där precis lika mycket som innan och hon blir precis lika glad när man lyfter upp henne på ett undersökningsbord som om man gav henne en tallrik köttbullar.

Goaste, bästaste, tåligaste mest underbara lilla Snigelunge! Tänk vilken tur jag har som fått mig ett sånt här ljuvligt duktigt litet kryp!

Det svarta hålet innehåller numera även lim och häftmassa

Hela den här öronhistorien gick väl ungefär så som jag egentligen, med facit i hand, borde ha kunnat lista ut ljusår i förväg. Åt skogen. Raka spåret. Inga krussiduller eller omvägar här inte utan bara rätt ut i vildmarken.

Med både limrester och häftmassa i öronen så hängde åtminstone Snigels öron ner hela måndagen. Inga hissade segel eller schäfetendenser här inte. Däremot visade det sig vid närmare inspektion av hörselredskap att Snigel inte gillade limmet alls. Inte häftmassan heller. Inte alls.

Snigels hud i öronbasen blev alldeles röd och irriterad och min kära kollega hötte med både näve och pekfinger och muttrade argt åt mig samtidigt som hon spurtade mot rakapparaten och hibiscruben sitt allra fortaste. Ett tu tre blev Snigel befriad från både lim och häftmassa. Och en hel massa päls. Ganska så på tok för mycket med tanke på att hon inte var så välbepälsad sen innan. Detta toppar vi sen med illröd irriterad hud som lyser starkare än Rudolfs röda mule i en snödriva. Helt plötsligt ser min valp ut som om hon har skabb och folk börjar byta sida på gatan och hålla sina hundar i flexikoppel så långt från oss de kan komma, (vilket visserligen inte är en nackdel. Inte alls.).

Men sumsumarum så kände jag mig ganska så mycket som en ganska så hemsk och katastrofalt klantig matte, och lade därmed både lim och häftmassa där jag aldrig någonsin kommer hitta dem igen. Ni vet det där svarta hålet alla har hemma, det svarta hålet som äter strumpor, bilnycklar, fjärrkontroller och mobiltelefoner. Det svarta hålet innehåller numera även lim och häftmassa.

Så vad har då hänt med frökens öron? Jo ser ni, det verkar som att öronen blev precis lika rädda och ledsna för det inträffade som matte, och har ända sen i måndags slokat likt vissnande tulpaner i en vas tom på vatten. De verkar helt enkelt ha blivit genuint halvt ihjälskrämda och håller sig för tillfället precis på sin plats. Mission accomplished skulle jag vilja våga påstå..

                                                       

 .....åtminstone tills öronen kommer över sin ledsen- och vissenhet och reser på sig igen.

Snickrat rosenöron på Snigel

Jahapp. Det här med limmandet gick ungefär ganska som väntat skulle jag väl vilja våga påstå. Inte alls, närmare bestämt.

Efter 11 minuters febrilt öronhårsletande, limmande och klämmande är det enda som egentligen sitter fast, min tumme. På valpens öra. Ganska så hårt också. Hud är nämligen tydligen ganska så likt textil i ytan vilket förklarar varför textillimet måste ha blivit väldigt förvirrad och helt enkelt limmat fast min tumme. På valpen som sagt. Visserligen satt några örontoppstrån också fast i min tumme, så rent tekniskt sett så fick jag ju till det. Örat stod i alla fall inte upp längre. Men jag insåg ju ganska så snabbt det opraktiska med att sitta fastlimmad på valpen. Att köra bil, med valpen i bagaget skulle till exempel bli väldigt svårt. Det skulle även bli väldigt svårt att hålla i både Snigel och Lus koppel samtidigt som jag letar poop i buskarna. Ganska så opraktiskt alltså.

Således var det bara att börja om.

Efter ytterligare nio minuter så hade jag faktiskt lyckats limma till båda öronen. Utan tumme. Sedan skakade valp på sig och då satt bara ena örat kvar som det skulle. Det andra stod rakt upp som ett vackert hissat segel.

Sju minuter senare satt även andra örat på plats med revat segel. Då kliade sig valp på örat.

Åtta minuter senare gav jag upp och nöjde mig med ett hissat och ett revat segel. En liten personlig touch så att säga. Väldigt charmigt.

I morse gav jag mig på det igen och lyckades tillslut få till båda öronen. Tokbra dessutom! Såpass tokbra att jag antagligen skulle behöva klippa bort pälsen från större delen av örat för att få loss dem igen. Om jag nu skulle få för mig att jag ville det.

Då bestämde jag mig för att för skojs skull googla lite och se hur ett par "rosettöron" (tror det måste vara rosenöron som menas då det var det enda jag hittade) ser ut, eftersom det ju måste vara det jag lyckats limma till. Och det ska visst vara väldans gulligt.

Tyvärr visade det sig att jag inte alls snickrat rosenöron på Snigel. Rosenöron får man inte alls genom att limma så som jag har gjort. Inte alls. Genom att göra som jag har gjort får man visst något helt annat. Något som är så annat att jag faktiskt inte kan hitta bilder på hur det skulle kunna se ut.
Men ett var säkert - hon får i alla fall inte schäfer öron av det här. Så mycket har jag förstått. Och det får baske mig räcka.

Efter några timmar i skogen kommer Snigel glatt skuttandes och ställer sig framför mig, och plirar finurligt åt mig. Första tanken som slår mig är att hon fortfarande är så fasligt lik vargen i Bamse. Fasligt lik. Funderar ett varv varpå det uppenbara slår mig: jajjemen hon har återigen hissat segel och de ihoplimmade öronhårstestarna liknar mer ett nystan av stålull som samlar damm i botten av örat.

Slutsatsen som kan dras av detta är att jag inte någonsin igen bör använda mig utav lim och hund i samma mening. Jag måste helt enkelt se mig om efter andra barnvänliga alternativ.

Så nu har Snigel en kludd med blågrön häftmassa i tippen på varje öra. En kludd som är så liten att den borde passera genom både hennes och Lusens mag-och tarmsystem utan att fastna på vägen. Detta har jag dessutom vetenskapliga belägg för. Så det tordes således vara ganska så ofarligt det här.

Nästa alternativ är att tejpa fast mynt i tippen på öronen men eftersom jag för tillfället inte ser något behov av att förvandla LusHunden till en levande spargris så låter jag den idén segla förbi. Oanvänd.

Jättesöta små kanelbulleöron?

Hoppsan! Vi har visst haft en liten incident här hemma. En incident som involverar ett par öron, en valpusling och vad som måste vara väldigt konstiga sovställningar.

Härom morgonen vaknade jag nämligen och höll på att få ett öga utpetat av Snigels ena öra. Ett öra som stod som en flaggstång rakt upp från huvudet. Så rakt upp att en ståtlig schäfer skulle bli gredelin av avund. Eller blind av utpetningsfaktorn. Dramatiskt skulle det hursomhelst vara. Från en dag till en annan hade Snigel helt enkelt hissat ett segel. Ett stort sådant.

Lite fundersam till hur detta gått till blev jag allt, men sedan kom jag såklart på att Snigel ju sover som en fladdermus - alltså upp och ner. Så jag bestämde mig att det bästa sättet att hala ner seglet och rädda den stundande katastrofen ju självfallet måste vara att låta henne sova åt motsatt håll. Alltså inte upp och ner. Utan ner och upp. För då måste ju örat liksom ramla ner igen. Eller hur?

Sagt och gjort.

Vaknar dagen efter och båda öronen ligger alldeles jätte fint ner som de ska. Tjohooho på den säger jag bara. Vilken tur att jag är så himlans finurlig att jag lyckas finurla ut sådana här smartheter. Verkligen.

När jag vaknade imorse fick jag däremot helt plötsligt båda ögonen utpetade. Utpetade utav de två mest ståtliga schäferöron jag någonsin sett. Ståtliga gigantiska ståöron som orubbligen stod rakt upp på det lilla Snigelhuvudet, oavsett hur mycket jag blåste på dem eller vände henne ner och upp.

Katastrofen är alltså tydligen ett faktum här. Berger öron ska tydligen inte alls stå upp och se ut som schäfer öron. Inte alls. Alltså måste man visst göra något åt detta.

Som alldeles jätte grön på det här med öron och tejpande, limmande och fixande så känner jag att detta kan bli en alldeles fantastiskt spännande upplevelse. Jag har redan massvis med bra idéer på hur Snigelöron skulle kunna se ut. Vad sägs om våffelstrutar? Vinbärssnäckor? Eller jättesöta små kanelbulleöron?

Det här ska verkligen, sanna mina ord, blir riktigt tokspännande. Vilken tur att jag känner mig väldans kreativ en dag som denna! Så nu ska jag fatta textillimtuben i ena tassen och valpen i den andra och fiffilura till ett par finfina öron!

Himlen har fått ännu en stjärna

Himlen har fått ännu en stjärna. Inte vilken stjärna som helst utan en alldeles speciell, extra glittrig och vacker stjärna.

Den 6 november fick älskade Duc somna in. En Duc som var så speciell att det är svårt att sätta ord på det. En Duc som var så innerligt älskad. Kanske inte av alla, men av oss som stod honom nära.

Jag träffade Duc första gången i maj i år och han hoppade bokstavligt och bildligt talat rakt in i hjärtat på mig. Det är svårt att beskriva hur man kan bli så fäst vid en hund som inte ens är ens egen. Men det blev jag.

Duc var något alldeles speciellt. Första gången jag träffade honom så flyttade han rakt in i hjärtat på mig och där kommer han alltid att finnas kvar. Varje gång jag såg honom kunde jag inte låta bli att le och bli alldeles varm i hjärtat. Duc hade en sådan glöd, en sådan livsglädje som det är svårt att sätta ord på. Varje gång vi sågs hälsade han på mig med en glädje och intensitet som fick mig att känna mig alldeles speciellt utvald. Utvald att få lov att älska denna underbara hund och bli älskad tillbaka. Ett privilegium skulle jag vilja säga att det var. Att få vara en utav Ducs utvalda människor. Och för detta är jag så innerligt tacksam. Tacksam över att ha fått vara i hans närhet, tacksam över att ha fått lov att vara en del av hans liv, tacksam över att ha fått finnas med ända till slutet.

Duc var något alldeles speciellt på så många vis. Jag har så svårt att sätta ord på vad det var, men ingen hund har någonsin haft så lätt att få mig till både skratt och tårar. Skratt över alla hans tokigheter, kärlek till livet och sprakiga inställning till allt. Tårar över hur otroligt fin han var, tårar när han gjorde framsteg i sitt sätt att hantera sin vardag.

Men trots sitt vackra, majestätiska yttre och pigga och alerta uppsyn så var Duc sjuk. Så sjuk att det inte fanns något man kunde göra för förhindra det oundvikliga. Det är så svårt att greppa att någon som ser ut som Duc, beter sig som Duc, på något vis kan vara allt anat än kärnfrisk. Men hans yttre var fruktansvärt nog bara en glansig fasad mot hur hans inre var. Och det var dags att ge honom frid. Frid och frihet att få springa över himlens ängar, bada sjärnglittriga sjöar och jaga sin älskade boll. Utan smärta.

Jag är så tacksam att jag fick lov att vara med när han slöt sina ögon och tog sitt sista andetag. Jag är så tacksam. Har fält fler tårar än jag trodde var möjligt och i mitt hjärta finns ett hål som jag inte vet om det någonsin kommer att läka. Men jag är tacksam. Tacksam att jag fick pussa hans nos, viska i hans öra och lukta på hans päls en sista gång.


Det är tack vare Duc jag idag har lilla Snigel. Det var efter att ha lärt känna Duc som jag slutligen bestämde mig för att det var en face rase jag ville ha och inget annat. En mini Duc. En alldeles egen sådan.

Snigel påminner så otroligt mycket om Duc. Både till utseende och sätt. Jag ser så mycket av Duc i henne och det är både en fantastisk och skrämmande känsla. Skrämmande eftersom denna lilla Snigel har oerhört stora tassavtryck att fylla. Skrämmande eftersom det just nu är svårt att titta på henne utan att ögonen fylls av tårar och hjärtat svämmar över av saknad. Men likväl fantastiskt, för det känns som att det finns en bit av Duc kvar i våra liv. Även om Snigel är sin alldeles egen, sin alldeles egna fantastiska lilla hund, så bär hon för mig alltid en bit av Duc med sig.

Spring över himlens ängar i frid älskade Duc. Spring så fort du kan. För att vila, även om det är i himlen, det är helt enkelt inte din grej. Så spring spring. Spring så fort du kan. Jag glömmer dig aldrig.

Idag igen var precis en sådan dag

Som matte har jag just precis idag vissa klagomål att framföra. Fast kanske inte just bara idag om jag ska vara helt ärlig, och det vill jag ju vara, utan jag har faktiskt haft samma klagomål ganska så många dagar. Faktum är att jag har samma klagomål varje dag det regnar. Inte på det faktum att det regnar och att jag som matte ändå, oundvikligen måste dra på mig regnkläder, snorkel och cyklop för att rasta flickorna. Nej nej, det klagar jag inte på. Det jag klagar på är det faktum att efter att ha ägnat 8 minuter med att brotta på tjejerna regnkläder, lyckats ta mig ut genom dörren och ner för trapporna så drabbas tjejerna av akut handbromsiläggning. Och när jag säger handbroms så menar jag verkligen handbroms. För ni vet ju precis hur lätt det går att köra framåt med en bil med åtdragen handbroms. Inte alls bra. Ungefär lika obra går det att få tjejerna att förflytta sig åt något annat håll än bakåt. Båda två formligen hänger sig i kopplet, fäller ner landningsstället och drar åt handbromsen sitt allra mesta. Inget pock, lock eller godis i världen kan få dem att röra sig en enda millimeter närmare mig. Och där står jag. Med två sträckta koppel och två hundar som ser ut som om de frusit fast i backen. Regnet öser ner och sipprar ner i mina gummistövlar. Håret ligger klistrat mot huvudet och mascaran rinner.  Flickorna rör sig inte en millimeter. Hela alltihopet ser både komiskt och fruktansvärt tragiskt ut. I nio minuter stod jag där och gjorde allt jag kunde komma på för att få dem att följa med. Klockan tickade och stressen av att komma försent till jobbet gjorde sig mer och mer påmind. Men till ingen nytta. Förutom nyttan i att återigen ha gett grannarna ett gott skratt.

Tillslut fick jag ge upp och återigen ta fram bilnycklarna. Vilket i sig bara känns hemskt och onödigt eftersom jag bor några hundra meter från jobbet och verkligen verkligen inte ska behöva ta bilen dit. Men visst. Idag igen var precis en sådan dag. Igen.

Då kommer nästa dilemma. Flickorna hatar att åka bil ganska så exakt lika mycket som de hatar regn. Och det finns inget snyggt sätt att lasta in två dyngsura (sura på mer än ett sätt vill jag lova) hundar i en bil när de är lika ovilliga till proceduren som två likpoliga magneter.Men jag lyckades tillslut och tackar återigen min lyckliga stjärna att jag har småhundar.

Så det här med att Bergers ska gilla alla väder och glatt tjoa sig fram genom regn rusk och orkaner  alltjämt propellerviftande och allt sånt där. Det skulle jag vilja hävda inte riktigt stämmer i just detta fall. I just detta fall undrar jag om det inte är så att vi saknar någon programuppdatering eller tilläggspaket. I så fall så skulle jag väldans gärna vilja veta hur man får tag på den där uppdateringen eller programtillägget. För att ha två hundar som beter sig så här, i ett land där det faktiskt regnar ganska så väldigt ofta, så känns inte det här helt okej. Jag gillar inte heller regn men jag har sedan länge insett kontraproduktiviteten i att lägga sig platt på marken i blötväder om man ogillar att bli blöt.

Semester

Just nu har jag lite bloggsemester. Mycket på en gång och allt huller om buller. Min rygg bestämde sig för att göra mitt liv så olidligt som möjligt i måndags och detta verkar vara något som den planerar att fortsätta med i många dagar till, oavsett mängd tabletter och spikmattor jag knaprar och virar in mig i. Dessutom har vi besök och firar lite födelsedag och annat viktigt. I horisontalläge, med spikmatta mest hela tiden. Men det går ganska så bra att äta födelsedagstårta i sängen eller på stående fot faktiskt.
Flickorna tycker att det är tokroligt med besök och manglar grävlingar värre än vanligt dagarna i ända.

Återkommer när lugnet har lagt sig och ordentlig förmåga att sitta framför en dator infinner sig.