Sovmorgon!

Sovmorgon! Ja, idag fick jag min första sovmorgon sedan Snigel flyttade in. Ända fram till klockan 10.23 fick jag sova. På en Lördag dessutom. Och med tanke på hur mina Lördagar brukar se ut så skulle jag vilja påstå att detta är ganska så himla otroligt. Och välbehövligt. Eftersom jag känner mig som enensamstående slutkörd tvåbarnsmor till kolikungar i slutet av veckan så skulle jag verkligen verkligen behöva några timmars extra sömn.

Så 10.23 var det. Tyvärr var det i verkligheten inte så häftigt som det låter, och sovmorgonen hade dessvärre en väldigt bra förklaring. Klockan 06.13 vaknar jag nämligen att att Snigel kräks i sängen. En svart lurvig LusHundshårboll spydde hon upp strax vid sidan av mitt öra. Fanns ju liksom inte så mycket annat väl än att gå ut för en snabb morgonrunda (vi vet ju alla vad som händer cirka fyrtiosex sekunder efter att Snigel vaknat), boka en tvätttid (tredje gången denna veckan), byta lakan, trycka in ett varsitt tuggben i snoken på odågorna, dra kudden över huvudet och försöka somna om. När jag, cirka fyrtiofem minuter senare, äntligen lyckats somna om så börjar Snigel återigen hulka som en hårbollstinn norsk skogskatt. Denna gången var jag förutseende nog att hiva ner henne på golvet för att åtminstone bespara lakanet. Sen började karusellen om igen, ut och kissa valp, leta efter tuggben, dra kudden över huvudet och innan jag visste ordet av var klockan 10.23 och Lushund stod på min mage och petade mig osedvanligt hårt i mitt högra öga. Och jag kände mig precis lika outvilad som jag gjorde igår. Eller dagen dessförinnan.