Min inbyggda kompass är nämligen lite lätt felkalibrerad

När jag flyttade till Skara i 2008 så bytte jag ut mina högklackade skor, korta kjolar, kavajer och bling bling till något mer lantlighetsvänligt. Jag köpte mina första mysbyxor och foppatofflor samt visade mig osminkad offentligt första gången sen jag var 13 ungefär. Fika, NK shopping och krogrundor byttes mot städ av illergård, äppelplockning och djuraffärsbesök. Och jag mådde så mycket bättre på alla plan.

Sen flyttade vi till Stockholm. Och jag trivs bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Och det är inte närheten till NK, Stureplan eller Söder som gör det. Snarare allt annat utom det. Mysbyxorna byttes ut till rejäla Lundhagsbyxor och foppatofflorna fick vackert maka på sig och ge plats till nya rejäla vandringskängor. För oj vilken vacker natur det faktiskt finns runt den här stan!

Och det är där jag numera trivs allra allra bäst. I naturen. Men mina flickor. Nära till staden ifall man känner sig lite ynklig och vilse, men ändå oändliga möjligheter till att gå vilse. Men nära till staden och mobiltäckning så att man hittar hem igen.

Tog fram kartan i måndags för att hitta första bästa, närmaste och största skogen jag kunde på kartan. 14 minuter med bil och ut på knaggliga grusvägar mitt i ingenstans. Parkerade bilen, släppte lös tjejerna och gav oss iväg, in i skogen. Underbart! Mer än underbart! Hundratals små stigar åt alla håll, skog, kalhyggen, ängar, strandkanter och ännu mera skog åt alla håll! Så underbart att vi blev alldeles skogstokiga alla tre.

Efter 23 minuter kunde jag konstatera att vi var vilse. Väldigt vilse. Vilket egentligen var precis det jag ville. Jag älskar nämligen att gå vilse och sen hitta tillbaka igen. Att bara gå och gå och se vad naturen bjuder på är ganska fantastiskt. Tjejerna nickade i kör och tjoade fram igenom blåbärsris, mossa och tallkottar i sin allra mesta skogsskuttar anda. Vilken helt otroligt härlig förmiddag vi hade!

Själv ägnade jag stor del utav promenaden åt att jaga kantareller. Något jag tydligen inte är speciellt bra på. Trots att jag verkligen verkligen försökte tänka som en kantarell och försöka klura ut vart jag skulle gömma mig om jag vore en kantarell. Slutsatsen jag kunde dra var att antingen så lyckades jag tänka precis som en kantarell, och att alla kantareller hade gjort precis som jag skulle ha gjort och gömt sig väl synligt precis längs med skogsstigen. Och därför så fanns det inte så många kantareller kvar direkt. Närmare bestämt inga alls. Alternativt så var jag väldigt väldigt dålig på att tänka som en kantarell och kantarellerna gömde istället någon helt annan stans än jag hade gjort om jag hade varit kantarell.

Men i somras lyckades jag faktiskt fånga hela två kantareller. Och det är faktisk två kantareller fler än vad jag lyckades fånga förra året. Så om man ska se det så så har det här året varit ett väldigt mycket bättre svampår för min del än förra året. Hela dubbelt så mycket bra. Faktiskt.

Vi promenerade och skuttade vidare genom skogen. Tjejerna gick fullständigt bärsärk av tokfnitter och skogspromenerarglädje och det fanns ingen hejd för hur roligt de hade det. Till tjejernas förtjusning var skogen även full av hästpoop. Varm, ångande hästpoop. Matte var inte lika förtjust och gjorde mitt allra bästa för att försöka avleda dem från att mumsa i sig varenda poop de hittade genom att tjoande slänga mig ut i en buske och kasta godis omkring mig. Vilket kanske hade kunnat fungera. Om det var hästpoop jag hade i fickorna och slängde över mig i busken. Nu var det inte det. Däremot blir flickorna alltid väldigt keliga av sig när man ligger raklång i en buske och inte kan komma upp.  *Intalar mig själv att hästpoop består av uppvärmt gräs, gräs är grönsaker, grönsaker är nyttigt*.

Vilse lyckades vi även att gå. Massor med vilse. Så vilse att jag inte hittade bilen. Så vilse att vi var vid fel ände av skogen när jag trodde att vi var vid rätt ände och sen hamnade vi vid rätt ände när jag trodde att vi var vid fel ände. Så det blev fel ändå och bilen var fortfarande borta. Väldigt borta. Vilket egentligen inte hade varit ett problem om det inte var så att jag skulle börja jobba inom kort. Då blev det hela lite mer av ett problem. Att gå vilse på tid är nämligen inte alls speciellt roligt. För då blir man väldigt medveten om att man faktiskt snart måste sluta vara vilse och faktiskt börja hitta rätt igen. Och just det är jag inte speciellt bra på. Min inbyggda kompass är nämligen lite lätt felkalibrerad. Speciellt när det går på tid. Då vill den inte alls. Den bara snurrar runt runt och tycker att alla håll ser ovilsiga ut. Men man kan ju inte gå åt alla ovilsiga håll samtidigt.

Men tillslut lyckades vi faktiskt av en ren slump hamna ovilse och hitta bilen igen.