Force majeure mumlas det om här hemma

På lördag har lilla Snigel bott hos oss i en hel månad. En hel månad! Helt otroligt. För det känns som att hon har bott här alltid. Samtidigt som det känns som att hon flyttade in igår. Märkligt konstigt egentligen.

Sedan hon kom har hon utvecklats enormt. Samtidigt som hon är väldigt lik sig själv när hon kom. Väldigt lik sitt ulliga gulliga fantastiska jag. Men utvecklas, ja det har hon ändå sannerligen gjort. På alla sätt utom ett. Eller två. Beroende på hur man räknar.

Det område hon inte har utvecklats speciellt mycket i är den där lilla detaljen med att vara rumsren. Hon förstår vad ett rum är, det gör hon. Där leker, sover och leker man lite till. Och hon vet väldigt väl vad det innebär att vara ren. Det fejas och det donas i pälsen så fort hon rullat sig i en lövhög eller så. Men att koppla ihop de två begreppen till ett enda. Ett enda begrepp som skulle leda till torra strumpor för matte och en avsevärt förminskad hushålspapperskonsumtion, det begreppet. Det undrar jag verkligen om hon någonsin kommer att förstå.

Snigel fick en urinvägsinfektion som liten valp som hon medicinerats för. Urinvägsinfektionen kom sig troligtvis från hennes redan tidigare förkärlek för att mumsa sitt eget poop. Och förkärleken för att hålla sig ren. Hon lyckades därmed tvätta till sig en alldeles egen E.coli infektion. Det mumsades hur som helst antibiotika alldeles hejvilt ett bra tag. Och under de första dagarna så kissade hon faktiskt precis alldeles normalt mycket, och mumsade inte heller poop. Men sen kom det smygandes igen. Det pinkades både tre och sju gånger även under korta rastningar. Och poop mumsades det glatt så fort hon fick tillfället. Det pinkas och det pinkas och det pinkas, och jag hinner faktiskt inte med att hiva henne under armen och hinna ut. Eftersom det händer mest hela tiden. Även om vi vart ute länge och väl och hon är enligt henne själv helt urpinkad, kan det dröja ett par minuter innan hon snabbt smiter iväg för att sätta sig igen. Hon säger inte till. Inte det minsta. Hon smyger iväg. Så snabbt att jag oftast inte märker att hon smitit iväg och kommit tillbaka. Och det är inga små pölar hon pinkar. Våra stackars silverfiskar och annat smått och gott i insektsväg har börjat promenera runt med flytvästar och signalflaggor. Stackarna. Och häromdagen såg jag hur pappalångbenspindeln försökte bygga en flotte av ett basilikablad. Force majeure mumlas det om här hemma.

Så vad har vi gjort åt detta pinkande? Jo, vi har urinprovat. Vi har odlat basilusker. Vi har blodprovat. Vi har medicinerat. Men alla prover är helt normala. Inget konstigt märkligt med någonting alls. Allt ser helt fin fint ut. Och frågar man Snigel så är allt fortfarande tjoohooo och hon har ingen aning om att något är som det inte borde vara.

Det lustiga i det hela är att hon faktiskt håller sig på jobbet. Ett par gånger har hon råkat pinka inne, Men det är verkligen inte många gånger. Hon håller sig. Hon säger till och med till. Och sen går vi ut och pinkar sju gånger på tre minuter. Men hon har ändå hållt sig. Och sagt till. Det gör hon ingen annanstans.

Om jag får säga vad jag tror, vilket jag såklart får. Det är ju min blogg. Så tror jag faktiskt att detta helt enkelt blivit ett invant beteende. Alltså tokpinkeriet. En fix idé att hon inte kan tömma snigelblåsan på ett enda pink. Eller att hon helt enkelt blivit van att gå runt och pinka flera flera gånger på raken. Det är vad jag börjar tro.  Och att hon har dålig blåskontroll. Som valpar ska ha. Såklart.

Nej, rumsren tror jag nog aldrig att hon blir. Jag börjar misstänka det. Misstänka det ganska så mycket faktiskt.