Läskigt!

Önska är inte en helt lätttränad hund. Hon är smart och mycket klok, jag lovar, men det är uppenbarligen inte direkt korrelerat till läraktighet och träningsvilja. Eller ja, viljan finns, viljan att bli serverad godis på löpande band utan större ansträngning. 

Fröken har en tendens att gå i baklås när vi tränar. Jag kan inte förklara det på annat vis än just baklås egentligen. Hon kan få mängder med förstärkningar för ett visst beteende, så många så att hon faktiskt borde ha sett sambandet, men plötsligt får hon bara en tom blick och står och tittar på mig, Jag riktigt ser hur frustrerad hon blir, men hon kommer inte över den "spärren" som då dykt upp, oavsett om jag försöker hjälpa henne eller sänka kriterierna. Så vi får antingen byta övning eller bryta och hitta på nått kul. Eller sitta och mögla tills fan löser av oss.  Ganska frustrerande säger matte. Den enklaste sak kan vara en hel omöjlighet att lära henne. Som exempel har jag för att hon inte ska dö av tristess nu när hon är konvalecent, försökt hitta på enkla tricks vi kan träna för skojs skull, Ett av dem involverar en boll, som hon ska ta i munnen och lyfta upp, sen släppa i en kopp. Piece of cake? Nope... jag sliter mitt hår! Vi kommer inte förbi "boll i mun" - hur jag än beteer mig. Ingen kris som så... tricket känns inte  nödvändigt för överlevnad.. men ändå. 

Har även börjat notera en sak jag inte tänkt på innan. Önska är ju inte ett dugg rädd för ljud utomhus, eller inomhus om jag tappar nått i golvet eller liknande. Smällare, bussar, flygplan osv bekommer henne inte. Men något jag nu noterat när vi tränat på att stänga skåpluckor etc är att hon är livrädd för ljud hon själv åstadkommer. Hon får total panik! Med risk för att förmänskliga henne här, så känns det ändå som att det kan ha något samband med hennes försikiga, försynta sätt, Hon vill vara alla till lags och inte göra något väsen av sig. Därmed har vi börjat att träna på att det ska vara "kul" att skapa oljud (ja, jag känne ratt jag kommer få ångra detta :P). Vilket ja.. går långsamt, det är inte mycket vi kan ha och skramla med för att fröken inte ska få en hjärtattack alltså! Om jag skrammlar med det så är det inga problem.. men när hon själv åstadkommer ljudet.... åh herregud! Så nu tränar vi på att putta ner en visp till min elvisp som balanserar på ett decilitermått i metall.... grannarna älskar mig för övrigt :D 

Ikväll klosstränade vi lite och fröken gjorde faktiskt stora framsteg! Hon var ivrig, men inte så ivrig att hon gcick "förbi/över" mina ben, utan stannade vid min sida. Lite snett blir det ännu och sitt går inte alls. Men framsteg är framsteg :D