2 år och inte ett smack mer förnuftiga!

Idag fyller de allra finaste muppsystrarna hela 2 år. Vart sjutton har tiden tagit vägen? Det känns som att det bara var i förrgår jag brottades med en sabeltandad tiger i storlek med ett mjölkpaket vid läggdags.

När jag och min mor hälsade på valparna för första gången var de fem veckor gamla och jag minns hur min mor viskade lite frågit "när får dem ben?". Så pyttiga pyrrar var de liksom då. Riktigt så pyttiga är de inte längre och ben, ben med inbygd fjädring kan jag lova att de utvecklat sen dess. 

I år är även första födelsedagen Fisk firar med oss. Tänk att hon snart bott här i ett helt år! 

Egentligen är det väl dags att ta de där snacket om mognad och ansvar med pyrretöserna. Men helt ärligt tror jag inte att jag kommer ha någon vidare framgång med det innan de fyller 4. Minst. Har hört att pyrrar mognar långsamt och de här dårpinglorna är definitivt inget undantag. 

Så grattis mina små knasfior samt brorsan långt bort i Norge! 

Snigelprylen skulle kunna få leva ett liv

Just nu så sitter jag mest och undrar om det jag hörde för några timmar sedan verkligen kan vara sant. Jag undrar över det och sedan undrar jag över hur jag ska förhålla mig till det. Sen börjar jag tänka på alla möjliga och omöjliga fantastiska möjligheter detta skulle innebära. För att inte tala om lättnaden och den märkliga känsla att man efter 19 månader kanske skulle bli av med lite tyngder som envist hängt sig fast kring hjärteroten. Är det verkligen möjligt?

Idag jagade jag specialistveterinär nummer två. Alltså inte våran mag- och tarmspecialist, utan den veterinär som vår veterinär konsulterat i Snigels märkliga magfall. Specialist i internmedicin som var den som rekommenderat förra veckans alla poopprover som ett led i att utesluta allt möjligt och omöjligt vad gäller orsaker till Snigels magdumheter.

Blev lovad att hon skulle ringa upp mig några timmar senare vilket hon faktiskt också gjorde. Sen följde tre minuter av ett av mina antagligen mest världsomvälvande samtal. Hon hade inte fått se Snigels provsvar så jag informerade henne raskt om hennes enterotoxiner och vilka värden dessa låg på. Varpå veterinären triumferande svarar att vi mest troligt har hittat orsaken till alla Snigels besvär. Huh? Va? Kan mina spekulationer ha varit rätt? Vänta ett ögonblick så ska jag plocka upp hakan från backen. Sa jag inte.

Berättade för veterinären vad labbet hade sagt gällande behandling. Att det alltså var bäst att inte behandla Snigel för detta. Veterinären höll inte med. Jo, hon förstod varför labbet tyckte så. Men hon höll inte alls med. Enligt hennes erfarenhet, samt enligt en rad kliniska studier utav en amerikansk veterinär vid namn Stanley Martin så kan absolut Clostridium perfringens enterotoxiner orsaka Snigels symptom. Och inte bara symptom. De kan orsaka bindväv i både magsäck och tarm samt inflammation. Visst, hon nämnde också att det såklart kan finnas ytterligare bakomliggande faktorer som lett till hennes tillstånd, faktorer vi kanske aldrig hittar, men hon kände sig väldans säker på att det här ändå var roten till all ondska som drabbat Snigelprylens lilla uschliga mage. Så med andra ord så rekommenderade hon starkt att behandla. Behandlingen består i en flagylkur på ca 3 veckor. Nämnde då att vi redan gett flagyl i vintras mot helicobacter och undrade lite försiktigt om inte det borde ha hjälpt. Veterinären menade då att antagligen var kuren för kort men att det även finns en stor risk för resistens hos den här bakterien så det kan såklart komma att visa sig att flagyl inte biter på dem. Men då byter vi preparat. Det fanns några stycken att välja på. Men vi ska börja med flagyl och se. Veterinären hade ytterst bråttom då hon hade tagit sig tid att ringa mig mitt mellan två patienter, men innan vi lade på hann jag klämma ur mig frågan om det fanns någon chans att om vi kunde få bukt med enterotoxinerna, att Snigelprylen skulle kunna få leva ett liv, Ett skapligt normallångt sådant. Ja, absolut var veterinärens svar på detta. (Sedan spånade jag vidare och kom fram till att om nu enterotoxinerna orsakar inflammationen i magen är det ju inte så konstigt om det inte blir bättra av kortison. Får man då bukt med toxinerna så borde inflammationen lägga sig vilket faktiskt borde göra det möjligt för mage och tarm att kunna läka. I alla fall lite granna sådär).

Sen satt jag där en bra stund med en tutande telefon i handen medan en tankekavalkad drog genom min hjärna i ilfart. Ett normallångt liv? Är det ens möjligt? Nej, man ska inte ta ut saker i förväg, man ska verkligen inte det. Men ändå. Jag kan verkligen inte låta bli. Tänk om det skulle kunna vara såhär enkelt. Tänk om det faktiskt rör sig om en lite skitbakterie som gått fladdermusexkrement och förgiftat stackars snigelmagen och ställt till med inflammationer som i sin tur fått kroppen att gå fullkomligt bananer? Tänk om? Ja, om det vore så så skulle det ändå kännas ytterst Snigeltypiskt. För Snigel är definitivt inte normaltypisk. Absolut inte i ett enda hörn.

Man ska inte ropa hej innan man har ett bäcken. Visst är det väl så det brukar heta? Men just precis nu så tänker jag tillåta mig själv att våga ge mig på ett litet mikrohej. Kanske till och med två stycken mikrohej. Faktiskt.

Clostridium perfringens enterotoxiner

Nu är det snart två veckor sedan jag började sätta ut Snigels medicin och lägga om kosten. Än så länge går det bra, minus ett par matteorsakade bakslag. Matte orsakade i det att jag för ett par sekunder ett par gånger förträngde att det kanske inte är världens bästa idé att hutta till Snigel både nötvom och torkad nöthud med tanke på att det var ungefär 7 månader sedan hon fick något annat än ren och hydrolyserat foder att äta. Men bakslagen löste sig på ett par timmar.

I veckan skickade jag iväg de prover som veterinären hade kommit fram till att vi skulle ta. Bara för att liksom kontrollera att vi inte had emissat något i utredningsväg. Prover som veterinären verkade ytterst övertygad om skulle visa sig vara negativa. Så pass negativa att jag ihop med remissen fick en lapp där det stod "byt till medrol om proverna är negativa, ring mig i september". Jaha tänkte jag. Då är det liksom egenetligen ingen som helst chans på planeten att dessa prover kommer att visa något.

Men tji fick jag.

Det som skulle letas efter var Clostridium difficile toxin A & toxin B samt Clostridium perfringens enterotoxin gen. De första två var negativa. Och efter en snabb koll konstaterade jag att även enterotoxinet var negativt. Men sen läste jag om texten igen. Och igen. Räknade nollor och läste en gång till. Och ser man på. Snigel testade positivt för Clostridium perfringens enterotoxiner. Cutoff värdet för att kunna anses ha någon som helst klinik betydelse är 300.000 kopior per gram avföring. Snigel låg på 1, 570 000 kopior per gram. Alltså ganska så skapligt positivt med andra ord.

Eftersom vår veterinär nu seglat iväg på 6 veckors semester står vi lite ensamma och alena i det här. Så frågorna var många. Mitt hjärta tog ett skutt. Det kanske är den här bakterien som ligger bakom allt? Kanske? Jag hoppades allt vad jag kunde. Bra kändes det verkligen inte att det borde vara.

Satt halva natten och letade studier på ämnet. Hittade en del relevant, mycket irrelevant och efter några timmar var jag egentligen inte så mycket klokare mer än att jag kan konstatera att de flesta hundar har clostridium perfringens bakterier i kroppen, men de producerar normalt sett inte toxiner. Däremot är detta en oportunistisk jäkel som man kan, vid nedsatt immunförsvar eller minskad god mikroflora i mage och tarm, få en överväxt av och som då kan bilda toxiner. Det är toxinet som inte är bra. Toxinet kan ge upphov till diarré, inflammationer och även ge en systemisk påverkan (och i vissa fall, enligt studier, leda till akut ond bråd död).

Snigel började ju som bekant sitt valpliv med två antibiotikakurer på grund av en urinvägsinfektion när hon bara var en tvärhand hög. Några månader senare sattes ytterligare en bredspektrum antibiotikakur in. Och så gjordes även i december ihop med flagyl för att få bukt med helicobacterna som påvisats vid gastron. Utöver detta så har hon ju som bekant stått på en högdos prendisolon sedan januari, samt både dipentum och en sväng med azateoprin. Samtliga tre verkar för att undertrycka immunförsvaret. Så ja. 1 + 1 = världens häftigaste place att hänga om man är en oportunistisk liten clostridie perfringens bakterie skulle man väl kunna påstå.

Av vad jag har lyckats lista ut så kan enterotoxinet faktiskt leda till nekros och ärrvävnad, i varje fall på människor, till följd av långvarig inflammation. Utöver det är det på människa i varje fall ett helsike att bli av med då bakterien förstör kroppens egna, goda, bakterieflora, vilket kan visa sig vara omöjligt att helt återställa. På människor har man bland annat försökt att, med ganska god framgång, att behandla detta genom fekaltransplantation (ja, det är precis det det låter som - man låter en sjuk människa peta i sig poop från en frisk människa. jajamen).

I brist på kontakt med vår veterinär ringde jag labbet i Tyskland som analyserat snigelpoopet och fick prata med en veterinär hos dem om det hela. Jag kan väl inleda med att säga att jag nog hade blivit en stor del klokare om jag dels hade kunnat prata tyska, dels hade varit veterinär. Men så förhöll det sig inte. Så jag och den trevliga veterinären gjorde vårat bästa för att förstå varandra.

Vi diskuterade kring Snigels mystifistiska diagnos, enterotoxiner, huvudbry och behandlingsstrategi för snuskbakterierna.

Enligt henne så trodde hon inte att detta var orsaken till Snigels ursprungliga symptom (fibrosen i tarmar och magsäck), hon ansåg inte att enterotoxinet borde kunna ge upphov till detta. Däremot tyckte hon nog att det säkerligen var en bidragande orsak till en del utav hennes symptom. Hon misstänkte starkt att detta berodde på just antibiotika och prednisolonbehandlingen hon genomgått och tyckte att jag om möjligt skulle sluta med prednisolonet (yay me!). Hon ansåg absolut inte att jag skulle behandla detta med antibiotika, dels för att Snigel inte har någon systemisk påverkan men framförallt eftersom en antibiotikakur skulle slå ut det lilla lilla hon kanske har kvar av goda bakterier och sen skulle det nästintill vara kört att få rätsida på den biten. Istället rekommenderade hon probiotika, prebiotika för att hjälpa probiotikan på traven samt en hypoallergen kost. Nåja, två rätt av 3 hade jag på den.

I övrigt trodde hon att Snigels fibros var immunmedierad, av vad vet vi såklart inte. Och det är väl ungefär vad som redan konstaterats. Samt att man under perioder av hennes liv antagligen skulle bli tvungen att kortisonbehandla, men att då göra detta med preparat som har så lokal effekt som möjligt för att inte ytterligare sänka hennes immunförsvar i övrigt.

Personligen så tänker jag  fortsätta hålla en tumme för att det ändå är enterotoxinerna som ställer till det. Enterotoxinerna kan ju leda till inflammation, vilket som nämnt, rent tekniskt sett borde eventuellt kunna skapa någon form av ärrbildning. Alltså tänker jag hoppas på detta en sväng.

Så just nu pysslar jag med att proppa i den lilla prylen en halv uppsjö av tillskott och annat grunk. Jag som under mina år som illerbarfare faktiskt undvek tillskott i möjligaste mån. Men nu sitter vi här. Med ett skafferi fullt av både ditten och datten samtidigt som jag funderar på om jag inte har glömt att köpa hem dutten.

Matskålen har snart inte plats för någon mat med alla pulver och tabletter jag petar ner.
I foderväg får hon Bravo vilt med vom, detta kompletteras sedan med Fortiflora (probiotika), Enterochronic (prebiotika samt trevliga antiinflammatoriska och tarmåteruppbyggande egenskaper), Stomax (prebiotika, fiber vilket ska ha en avskräckande effekt på clostridier enligt vissa studier samt b vitaminer och lite annat bra), Viacutan (omegafettsyror, päls och hud behöver stärkas men så även immunförsvaret samt förebygga artros i hennes onda rygg), Standardt immun (vitaminer och mineraler samt immunförsvarsstärkande), MSM (har fått för mig att det kan vara bra för cellåteruppbyggnad samt även ryggen), Folsyra (jajamen, hon har fortfarande en brist av detta om hon inte får tillskott regelbundet) samt B12 injektioner var 4-6e vecka.

Utöver det funderar jag på möjligheterna att få tag på ceacotrofer från kanin för att ytterligare boosta den goda bakteriefloran samt om jag bara ska låta henne härja fritt och mumsa i sig allt poop hon hittar. Förutom kanske kattpoop marinerat i everclean lavendeldoftande kattsand som hon inte alls mumsade i sig friskt av häromsistens. Inte alls. Särskilt inte lavendelkattsanden.

Så här står vi nu. Och väntar på veterinärkontakt och hopp om att detta faktiskt kan ha någon form av klinisk relevans för Snigelprylens muppiga ohälsotillstånd. Veterinären ville ju som sagt ta ännu en koll för att vara säker på att vi inte missat något annat som skulle kunna ligga bakom. Således måste det ju vara så att hon någonstans anser att enterotoxinerna här ändå skulle kunna orsaka hennes sjukdom. Eller hur?

Ännu en gång vädjar jag även till er som läser som kanske kanske någon gång hört något eller själv haft erfarenhet av något liknande att hojta till. Oändlig tacksamhet skickas då över med expresspost! 

... inte kissat ensam sen dess.

När jag först på allvar hade bestämt mig för att skaffa berger fick jag höra kommentaren "jag har haft berger i 10 år och jag har inte kissat ensam sen dess". Fniss tänkte jag då och log lite åt det jag utgick från måste vara en överdrift.

Men nu, två år senare så ångrar jag djupt mitt fnissande och mitt överdriftsleende. Inte för att det inte är mysigt att ha sällskap i livet. Missförstå mig rätt.. Men nu, så här i efterhand, inser jag att den där kommentaren var mer av en underdrift. Faktiskt.

För med berger i huset är du aldrig ensam. Aldrig någonsin. Med mindre att du har en alldeles egen armerad bunker med vallgrav, elstängsel och bergerätande krokodiler som plaskar runt i nämnda vallgrav att gömma dig i.

En berger följer nämligen sin ägare. Överallt.Vart man än vänder sig har man en nos, en tass, en rumpa eller en viftande svans och helst en flärpande tunga. Mitt i plytet, helst av allt.

Kissa ensam? Glöm det. Duscha i fred? Inte en chans. Klä på dig själv? Knappast. För varje byxben jag trär på mig behöver jag trassla ut en bergernos ur det andra benet. Sitta själv på en stol? Ytterst tveksamt. Packa upp en väska? Självklart! Bok, tröja, berger, sko, penna, berger, vattenflaska, anteckningsblock, berger. När man dessutom plötsligt blir med ytterligare en berger börjar det bli dags att bygga ut badrummet för att slippa få skavsår av trängseln som uppstår när man borstar tänderna. För att inte tala om vad som händer så fort man placerar sin arma, stela kropp i en soffa efter en heldag av strapatser.

När hela hemmet sover och man försiktigt tassar ut i köket för att göra något vettigt tar det ungefär en halv nanosekund innan man instinktivt känner hur två par mörkbruna ögon stirrar en stint i ryggtavlan samtidigt som de på sitt allra mest anklagande vis undrar om jag undviker dem.

Ibland, men bara ibland, så känns det häringa bergerägandeskapet lite mer som det förhållande man har till en ytterst hungrig, målmedveten blodigel.

Efter snart två år med berger kan den där listan över saker man slipper göra ensam göras spaltmil lång. För en sak är säker. De är ena klängiga prylar de där bergertöserna alltså.

Hur har jag någonsin klarat mig utan dem säg? Jo just ja. Jag hade ju iller. Det var faktiskt ganska så mycket precis exakt samma sak. Det förklarar ju varför det blev berger.